torsdag 18 januari 2018

Berättelsen om Pixar

@@@
Titeln säger allt om filmen. Här får vi helt enkelt, kort och koncist, ta del av Pixars historia från start till idag. Som vanligt ligger den största fokusen på den tidiga historiken och ju närmare nutid vi kommer desto snabbare hastar man igenom det. Helt enkelt för att vi här och nu inte har koll på vad som är viktigt och inte när det fortfarande håller på och händer. Hursomhelst är det intressant och kul att få intervjuer med John Lasseter och Steve Jobs som sitter och snackar om de tidiga åren och hur teknik och berättarglädje på ett snyggt sätt förenades och skapade nånting nytt. Med megasuccéer som Toy Storyfilmerna, Bilarfilmerna, Superhjältarna, Hitta Nemo, Monsters Inc. etc etc etc så får man väl lov att säga att Pixar lyckats väl. Kanske en film mest för de mest inbitna filmnördarna som vill veta mer om studion som bjussat på en hel bunt klassiker.
/Surskägget

onsdag 17 januari 2018

A Plastic Ocean

@@@
Fan vad mycket skit det finns i haven. Här i väst ser vi till att återvinna det mesta av all plast som tillverkas, men i öst och då främst vissa länder i Asien, skiter de helt och hållet i allt detta då överlevnad för dagen förmodligen känns viktigare än var närmaste återvinningsstation finns (och då finns det ingen) och då åker all plast rakt ut i närmaste vattendrag där det sedan strömmar ut i haven. Allt typ av djurliv som lever i och kring haven riskerar att få i sig en massa plast vilket sedan självklart inte bryts ner i magen utan fyller upp magsäcken tills djuren dör. I allra bästa roligaste fall kanske vi fiskar upp en firre och så får vi i oss plast också. Mums. Kittlar dödsskönt i kistan. Fy fan! Den här filmen har ett viktigt budskap men blir på sina håll kanske lite väl föreläsande med en lätt von obenattityd där filmskaparna minsann vet bäst och klappar alla oss andra lite på huvudet. Man tappar också fokus lite ett par gånger. Oavsett det är det en viktig film att se. Försök använda så lite plast som möjligt och återvinn det du använder.
/Surskägget

tisdag 16 januari 2018

Behind "The Cove" - The Quiet Japanese Speak Out

@
Hahahaha vad är det här? The Cove, en stark dokumentärfilm om delfinslakt i en japansk by, väckte en hel del ilska och avsky när den kom för ett par år sedan. Vissa japaner höll förstås inte med och gillade inte att bli utpekade som galna delfinmördare. Fair enough. Vad jag trodde skulle vara en seriös film som belyser andra fakta kring detta och visade nån sorts motpol till The Cove visade sig vara en glad japansk kvinna som tagit med sig sin hemmakamera och gått ut på stan för att filma lite. Det här är alltså AMATÖR på hög nivå. Det kommer till och med upp en textrad mitt i filmen där det står nåt i stil med: "Hon vet inte riktigt vad hon håller på med för hon har aldrig hållit i en kamera förut så ursäkta att det är rätt så värdelöst just nu". HAHAHAHA! Sluta. Sluta! Det här är inte ens en film, det här är en människas högst personliga videodagbok som inte är intressant för nån förutom henne själv.
/Surskägget

måndag 15 januari 2018

Rats

@
Sjukt onödig och ointressant film som bara går ut på att smutskasta råttor så mycket som möjligt. Synd för råttor är smarta, intelligenta djur som helt klart lider av ett riktigt dåligt rykte. Jag hade förväntat mig mer av Morgan Spurlock (fortfarande mest känd för Super-Size Me) som här bara gör bort sig totalt. Trist, oinspirerat och helt utan värde.
/Surskägget

söndag 14 januari 2018

After Porn Ends 2

@@@
För ett par år sedan recenserade jag första filmen och nu när en otippad uppföljare kom ut på Netflix kände jag att det var lika bra att se och recensera även den. Uppföljaren är exakt vad första filmen var, det vill säga en dokumentär där man intervjuar porrskådisar, kvinnliga som manliga, som lagt karriären på hyllan och därmed måste ställa sig frågan: "Jaha, nu då?". Precis som i första filmen följer intervjuerna ungefär samma mönster med före, under och efter och precis som i första filmen så ångrar de allra flesta ingenting medan några fåtal kanske valt andra karriärer idag. Det livsöde som sticker ut lite och berör mer än övriga är Janine Lindemulder som har stora problem idag tack vare sin karriär som bland annat lett till att hon inte längre får träffa sina barn. Tragiskt och jäkligt bara för att man råkat vara naken framför kameran en gång i tiden.
/Surskägget

lördag 13 januari 2018

Mostly Sunny

@@@
Berättelsen om Sunny Leone, en av världens mest kända porrskådisar och den garanterat mest kända indiska porrstjärnan. Hon är visserligen född och uppvuxen i Kanada men eftersom att hon har indiska föräldrar verkar hela Indien veta vem hon är om man ska tro den här filmen. Hon blir inbjuden som underhållare till bröllop(!) och dyker upp i alla möjliga sammanhang i indisk teve. Nu satsar hon stenhårt på att slå igenom som seriös Bollywoodskådis (om nu seriös och Bollywood går hand i hand) och har mer eller mindre lagt porrkarriären på hyllan. Filmen följer Sunny och hennes pojkvän medan de försöker orientera sig mellan alla fallgropar från porr till nåt mer seriöst. Vi får även veta en del om Sunnys bakgrund och hur de flesta av hennes familjemedlemmar vänt henne ryggen då porr inte är kosher enligt en strikt indisk uppfostran och kultur. Sunny är en söt, glad och smart tjej med skinn på näsan som det är nästan omöjligt att inte tycka om. Därmed har filmen vunnit mycket. Bitvis kan jag dock känna att regissören borde vågat gräva lite djupare för att verkligen hitta den där kärnan som verkligen är Sunny bakom alla skal.
/Surskägget

fredag 12 januari 2018

Speed Sisters

@@
Det här hade en intressant premiss men blev lite väl amatörmässigt utfört. Vi får följa fyra unga kvinnor i Israel och Palestina som kör racerbil i en speciell tävlingsform som bara verkar poppis lokalt i Israel. Hursomhelst ligger utmaningen givetvis i att de är kvinnor och sporten är starkt mansdominerad och ingen riktigt vill ta dem på allvar. Det är en film om att kämpa för sin rätt att tävla, att följa sina drömmar och att nå sina mål. Det är också delvis en politisk film som tar ställningstagande mot Israels ockupation av Palestina. Ambitionerna är som ni förstår högt satta. Dessvärre känns det mest som att nån polare har filmat tjejerna med sin lilla konsumentkamera och sedan klippt ihop det på en Mac. Resultatet är inte oävet men lite amatörmässigt.
/Surskägget

torsdag 11 januari 2018

Ice Guardians

@@@@
Jaaaaaa såhär ska en slipsten dras när det kommer till underhållande dokumentärfilm. Precis som i The Last Gladiators får vi här följa de riktiga råskinnen på isen. Snubbarna som kanske inte alltid är snabbast, som kanske inte gör flest mål, som kanske inte har bäst spelsinne. Men snubbarna som garanterat inte backar för nån och som skyddar sina mer talangfulla lagkamrater med sina liv om så krävs. Jupp, vi snackar killarna som är beredda att kliva ut på isen match efter match för att om nödvändigt slita av sig handskarna och puckla på nån annan i en blodig boxningsmatch. Där The Last Gladiators främst följde en före detta spelare som nu hade svårt att hitta rätt i riktiga livet följer Ice Guardians mängder med spelare, både de som lagt skridskorna på hyllan och de som är aktiva idag. Vi får dessutom intervjuer med läkare, journalister och publik om vad de tror, tycker och tänker om dessa busar på isen. Det är både för och emot såklart men lyssnar man på spelarna tycker i princip alla att det är en del av sporten och att sporten numera saknar en hel del spänning och säkerhet när man skapat nya regler för att försvåra för de närmast arrangerade boxningsmatcherna mitt i matchen. Intressant och underhållande.
/Surskägget

onsdag 10 januari 2018

Generation Iron 2

@@
För två år sedan recenserade jag första filmen och gav den lysande betyg. Så jag såg verkligen fram emot tvåan när jag såg att den dykt upp och slängde på den vid första bästa tillfälle. Vilken besvikelse. I stort sett är det samma film som den första fast bara sämre. Det är tråkigare utövare man fått tag på. Det är tråkigare saker som händer (eller snarare inte händer) och rent allmänt känns det som att man pressar blod ur en sten för att få med nånting av intresse överhuvudtaget. Första filmen hade en härlig dynamik där två av utövarna ställdes mot varandra och vi fick följa deras individuella kamp för att bräcka den andre i tävlingarna. Ungefär som man ställde Arnie mot Lou Ferrigno i klassiska Pumping Iron. Det saknas helt i uppföljaren. Dessutom finns det ingen med samma charm och glöd som i första filmen. Saknar man rätt folk att filma så blir en dokumentär ofta platt och tråkig. Exakt så är det här.
/Surskägget

tisdag 9 januari 2018

The Hurt Business

@@@
Film om MMA, både dess historik och dess nutid med intervjuer med mängder av utövare både från förr och från nu. Jag är inget superfan av MMA, har inte superkoll på alla fighters och kollar sällan på matcher men är helt klart underhållen av sporten när man väl tar sig tid att kolla. Här har man lyckats samla en hel del namn till och med jag har koll på och en bunt namn som enligt filmen är kända men som inte säger mig nånting alls. Man följer både män och kvinnor och man följer både de stora vinnarna och de stora förlorarna. Kort sagt försöker man få med så mycket som möjligt av hela sporten. Det lyckas man rätt väl med. Visst blir det lite kort och ytligt på sina ställen och kanske hade man som film tjänat på att antingen vara en dokumentär om sportens historia eller en dokumentär och dagens utövare och vad som verkar komma framöver. Men man lyckas balansera det hela rätt bra och även en hyfsat oinsatt person som jag själv fick ut rätt mycket av filmen.
/Surskägget

måndag 8 januari 2018

Facing Ali

@@@@
Man kommer för tid och evighet debattera vem som varit den bästa boxaren genom tiderna. Tittar man enbart på tungvikt finns det mängder med namn redan där. Tittar man sedan även på övriga viktklasser dyker det upp en hel bunt namn till. Men en som alltid kommer att toppa alla dessa listor är Muhammad Ali. Dels för att han var en riktigt skicklig boxare, dels för vad han åstadkom privat och samhällspolitiskt. Det sistnämnda är kanske en ännu viktigare del av hans arv och hans storhet. Den här dokumentärfilmen riktar in sig på att intervjua mer eller mindre alla som någonsin klev in i en ring tillsammans med honom och boxades mot honom. Alla utan undantag hyllar honom unisont både som boxare men framförallt på det personliga planet. Det är rätt mäktigt att se. Det är också ballt att se alla de här tuffa boxarna som gamla gubbar nu, fortfarande lika tuffa dock. Givetvis varvas intervjustunderna med klipp från matcherna och från privatlivet. Mycket intressant film som gav mig en ny dimension av respekt för herr Ali.
/Surskägget

söndag 7 januari 2018

Danny Says

@@@
Säger man Danny Fields är det knappt nån som vet vem han är utanför den lilla grupp musiker, artister, skådisar och konstnärer som han hängde med. Men säger man Andy Warhol, Nico, Lou Reed, Iggy Pop, Alice Cooper, The Ramones och MC5 så är nog de flesta med på vilka man pratar om. Danny som var charmig och hade koll på vad som var hippt, vad som var inne och framförallt vad som kunde bli en monsterhit jobbade som manager åt många artister och som PR-ansvarig för ytterligare mängder och mängder med band och musiker. Han hade ett finger i varje syltburk skulle man kunna säga. Det som gör den här filmen sevärd är dock inte Danny Fields, även om hans skönt torra humor helt klart gör honom till ett intressant intervjuoffer, nej det är det faktum att filmskaparna lyckats gräva fram enorma mängder med gamla filmklipp och foton som ger oss en klockren bild av hur det kunde se ut på alla de där festerna hos Andy Warhol och exakt hur flippad Iggy Pop verkligen var och hur tuffa The Ramones var även när det stod tre personer i publiken långt innan de blev stora. Det är den stora tjusningen med den här filmen att få uppleva den tidsmaskinen. Resten är liksom lite extra grädde på tårtjäveln.
/Surskägget

lördag 6 januari 2018

Mr. Dynamite: The Rise of James Brown

@@@
I feeeeeeeeeel gooood! Huh! Energiknippet James Brown kallades alltid för "The hardest working man in show business" och det kan mycket väl stämma. Dels för att han i princip turnerade konstant och stod på scen 360 av 365 dagar och dels för att han när han väl stod på scen inte stod still en sekund. Det dansades, showades och sjöngs för fullt 100% hela tiden. Dessutom hade han så pass bra koll att han direkt hörde om nån i bandet spelade fel och gav dem böter mitt i ett danssteg. Hehehehe. Så gör bara riktiga proffs - och skitstövlar. Mängder med artister har förstås inspirerats av Brown, Michael Jackson och Prince förstås, men även Bossen själv Bruce Springsteen. Och sämre förebild finns det väl att ha. I alla fall när det kommer till artisteriet. Privat var ju Brown en hyfsad skitstövel och kvinnomisshandlare som man helst hade knuffat in i ett mörk hål och sedan slängt nyckeln. Och det är där den här filmen fegar ur. Man nämner misshandeln och hans mörka sidor lite som hastigast och sedan skyndar man sig att koncentrera sig enbart på musiken och det positiva han gjorde för de svarta i USA för att stärka dem som grupp. Det är synd. Man borde lyft upp bägge bitar för att få hela bilden. I övrigt får vi mycket livematerial och det är förstås en fröjd för både öga och öra. Huh!
/Surskägget

fredag 5 januari 2018

Whitney: Can I Be Me?

@@@
Har aldrig varit nåt större fan av Whitney Houston. Visst, hon hade en fantastisk röst och på 80-talet kom några sköna klassiker som I Wanna Dance With Somebody, How Will I Know och So Emotional och så givetvis megasuperduperhiten I Will Always Love You från filmen The Bodyguard där Whitney visade prov på att hon minsann kunde vara ett större stenansikte än hennes motspelare Kevin Costner. Och det säger inte lite! Men oavsett om man är ett fan eller inte har man ju lite halvt om halvt följt hennes dagar från firad popdrottning till knarkpundare död i ett badkar. Hennes make Bobby Brown (som folk knappt minns med hitlåten My Prerogative) var ökänd som bad boy och allt Whitneys knarkande har alltid skyllts på honom. Fram till nu. Det visar sig nämligen i den här dokumentärfilmen att Whitney minsann inte var så sockersöt och helig som hennes managers ville att hennes image skulle vara. Nej, Whitney kom från fel sida spåret och prövade knark redan som tolvåring. Känns som att mer än en person borde be Bobby om ursäkt ungefär nu. I övrigt får vi följa med Whitney från barndom till glansdagar till döden i ett badkar. Här och där känns det lite väl långt och påklistrat, men överlag en intressant film.
/Surskägget

torsdag 4 januari 2018

Bruce Springsteen: In His Own Words

@@@@
Bossen! The Boss! Mannen, myten, legenden och chefen! Att säga att vi på bloggen älskar Bossens musik är kanske århundradets underdrift. Vi ÄLSKAR hans musik. Få andra artister fångar den där speciella känslan i både text, musik och sång som han och dessutom är det i princip ingen som är bättre på en scen. Här får vi en ganska avskalad dokumentärfilm som till stor del består av hur Bossen läser högt ur sina memoarer och så får vi se en bunt gamla foton och filmer som illustrerar det han pratar om för tillfället. Det är både personligt och poetiskt, allvarligt och roligt precis som det mesta av hans musik. Att höra honom läsa högt ur boken och sedan berätta lite mer ingående kring händelserna samtidigt som vi får se gamla klipp är ett genidrag. Man dras med in i storyn och vi får en större förståelse för alla de faktorer som formade honom. Det här är med handen på hjärtat inte en dokumentärfilm för alla. Det här är specifikt för Bossens fans då det förutsätts att vi redan har koll på de stora bitarna av hans historia och karriär. Här får vi ett par djupare nedslag som ger oss en större och bättre inblick i hans liv.
/Surskägget

onsdag 3 januari 2018

God Bless Ozzy Osbourne

@@@@
Just när man trodde att man visste allt som fanns att veta om Ozzy kommer en dokumentärfilm som lyfter fram lite ny info som man inte hade koll på sedan tidigare. För de av er som inte är fans av Ozzy kan man ju snabbt berätta att han var en strulputte som ung, hamnade i samma band som tre andra strulputtar och skapade tillsammans med dem den första riktiga hårdrocken i bandet Black Sabbath. Framgångarna leder till massiva alkohol- och knarkintag och eftersom att Ozzy är snäppet värre än alla andra när det kommer till att fylla sin kropp med sprit och droger får han sparken. Just när allt känns hopplöst dyker managern och senare frugan Sharon upp och räddar både Ozzys liv och hans karriär. De som inte har koll på musiken har oftast koll på MTV-såpan The Osbournes som satte Ozzy på kartan utanför hårdrocksvärlden på allvar en gång för alla. Där lullade han runt och var lite förvirrad mysfarbror trots att han var Satans Son och alla andra hårdrocksklichéer. Det vi inte visste var att han var absolut stupfull och hög hela tiden även under The Osbournes trots att den officiella versionen då löd att han var spiknykter. Men nej, Ozzy krökade som aldrig förr och man filmade honom bara innan han blev för full och slocknade med ansiktet först i sin egna spya. Den här filmen är producerad av Ozzys son Jack och ger oss därmed en intimitet andra produktioner skulle haft svårt att uppnå. Närgånget och riktigt personligt på ett sätt som man uppskattar när man glor på dokumentärer.
/Surskägget

tisdag 2 januari 2018

Oasis: Supersonic

@@@@
Hahaha syskonrivalitet gånger en miljard! När Oasis exploderade på musikscenen i början av 90-talet var jag allt annat än imponerad. Jag hatade överlag hela den brittiska indierock- och popvåg med Blur, The Verve, Happy Mondays, The Stone Roses, Pulp, Suede och allt vad fan de nu än hette. Det ena bandet sämre än det andra helt enkelt. Jag klumpade helt enkelt ihop Oasis med all annan skit. Jag vet, jag vet, sjukt orättvist mot Oasis men så var det. För ett gäng år sedan spelade Vrångmannen upp Ryan Adams version av Wonderwall som knockade mig så till den milda grad att jag var tvungen att gå tillbaka och lyssna på Oasis på allvar och blev då knockad av deras första två, tre skivor totalt. Så nu är jag ett Oasisfan 20 år för sent hahahaha. Den här dokumentären följer bröderna Gallagher från arla barndomen fram till storhetstiden och sedan snabbspolar man förbi alla skivor som kom efter de första tre för då var det liksom inte lika intressant längre. Vi får ta del av det mesta gällande musiken, knarket, festerna och brudarna och framförallt får vi det mesta kring de många, många, många, många bråken mellan Liam och Noel hahahaha. Att de höll ihop så länge som de gjorde är helt makalöst. En annan hade slagit ihjäl Liam med en trumpinne dag ett.
/Surskägget

måndag 1 januari 2018

Foo Fighters: Back and Forth

@@@@
2013 sparkade vi igång året med en dokumentärfilmsvecka. Sedan 2014 är den utökad till en hel månad och 2018 är inget undantag. Nu när baksmällan efter gårdagens Nyårsafton pulserar värre än nånsin och Ivanhoe är lika underbart tråkig på teve som den har varit i 200 år känns det som att det allra bästa vi kan göra är att snacka lite Foo Fighters speciellt som de släppte ny platta i slutet av förra året och dessutom ska spela i Göteborg nu i sommar (självklart kommer både detta sura skägg och vår vrångaste man på denna blogg vara på plats). Alla kan väl storyn om Foo Fighters vid det här laget? Dave Grohl var bäst på trummor och studsade in i Nirvana lagom för att spela in mästerverket Nevermind med dem för att sedan katapultera till alla topplistor världen över. Ett par år senare hade låtskrivargeniet Cobain tagit livet av sig och Grohl visste inte riktigt vad han ville med resten av sitt liv. Förutom att spela musik. Så det var exakt det han gjorde och slängde ihop en liten demo där han spelade allt själv. Denna lilla demo blev Foo Fighters debutplatta och vilken jäkla debut! Det visade sig snabbt att Cobain inte var det enda låtskrivargeniet i Nirvana och nu sisådär 20 år senare eller så är Foo Fighters ett av de största, om inte det största, rockbanden i världen. Den här dokumentärfilmen fångar allt det där med hela storyn från Nirvana fram till 2011 då filmen spelades in. Vi får intervjuer med allt och alla och vi tas med bakom kulisserna och upp på scenerna. Snyggt, personligt och fyllt med grym musik.
/Surskägget