torsdag 31 juli 2014

Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans

@@
Knepig film det här. En sorts fristående remake av briljanta Bad Lieutenant med Harvey Keitel i en paradroll som smutsig, hänsynslös och korrumperad snut. Här har Nic Cage tagit över Harveys roll som skum snut med enormt knarkberoende (dock inte Keitels karaktär, detta är som sagt inte en remake av första filmen, snarare har men samma tema och så snodde man namnet för att locka folk med ett välkänt koncept) vilket han stundtals gör briljant men större delen av tiden gör så överspelad uselt att man häpnar att regissören Werner Herzog inte sa ifrån. Å andra sidan är hela filmen likadan. Vissa scener är lysande medan de allra flesta bara är amatörradioteaterdåliga. Herzog hade säkert nån vision för filmen men när han filmar en iguana i fem minuter i konstiga vinklar till ett skumt soundtrack samtidigt som Cage och Val Kilmer låtsasstirrar ut genom ett fönster i bakgrunden så blir det alldeles för artsyfartsy för den här recensenten. Helt genomgående knäppuselt är det inte, och det är de fåtalet geniala scenerna som räddar från ett totalt haveri och enda anledningen till att jag inte känner att jag kan dunka på ännu en Nic Cage-etta som ju annars är brukligt med allt han gör sedan en 10 år bak.
/Surskägget

onsdag 30 juli 2014

Bad Neighbors

@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAA!!!!!! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!! AAAAAAAHAHAHAHHAHAAHAAAA!!!!! Allt annat sa Vrångmannen om denna film här. Enda jag vill tillägga är att jag vill se mer av Jerrod Carmichael som är lysande i en biroll som en av studentgrabbarna. Han är kanonkul på ett ung-Eddie-Murphy-vis.
/Surskägget

tisdag 29 juli 2014

A Million Ways To Die In the West

@@@+
Hahahahaha dåren Seth MacFarlane (om du inte vet vem han är ska du skämmas och läsa en annan blogg, typ en om knyppling) gör sin första riktiga huvudroll efter att i princip ha varit enbart röstskådis i Family Guy och Ted. Här får vi se hans nuna när han spelar huvudrollen som fårfarmaren Stark i vilda västerns hårda vildmark kring slutet av 1800-talet. Stark är ganska feg av sig och gillar inte egentligen att bo där ute i den hårda vildmarken där allt kan döda dig (därav titeln på filmen, Stark gillar att lista alla grejer som kan döda en hahahahaha). Han härdar ut för att söta flickvännen Louise (Amanda Seyfried) gör det värt att leva där. Till den dag hon gör slut och blir ihop med rike mustaschproduktsförsäljaren(!) Foy (en makalöst lysande Neil Patrick Harris hahahaha han är helt slut, helt slut) som är så dryg så man svimmar. Stark bestämmer sig för att lämna ökenhålan och dra till San Francisco istället och söka lyckan där. Då dyker Anna (sötaste, vackraste, mest talangfulla, Oscarsvinnande Charlize Theron) upp i byhåla och erbjuder sig att låtsas vara flickvän till Stark för att göra Louise avundsjuk och på så sätt vinna tillbaka henne. Hehehehe, ni hör ju. Det här är en klassisk romcom fast placerad i vilda västern sedd genom MacFarlanes galna ögon. Det är kiss-, bajs- och sexskämt heeeeeeeeeeeeeeeela tiden och alla är busigast. Bästa birollerna kanske nånsin i en komedi har Giovanni Ribisi och Sarah Silverman som ett kristet par som väntar på bröllop innan de kan ha sex. Förutom att Silverman jobbar som byhålans bästa hora! HAHAHAHAHAHAHAHA! Det är många roliga cameos, många hyllningar till andra filmer och många garv. Trots det lyckas filmen inte lyfta till den magiska nivån där det går från bra till lysande. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är som inte riktigt funkar för alla ingredienser finns där. Dock mer än sevärd och gillar man MacFarlanes humor så är denna ett givet måste.
/Surskägget

@@@
Klart sevärd med många garv men borde varit ÄNNU bättre!
/Vrångmannen

måndag 28 juli 2014

Kick-Ass 2

@@@
Första filmen var en lysande actiondramasatirkomedi som sparkade...wait for it...stjärt. Tyckte faktiskt både jag och Vrångmannen och hyllade den unisont. Att det skulle bli en tvåa var väl i princip givet med tanke på vilken hit det blev. Tvåan tar vid där ettan slutade. Våra hjältar har växt upp och blivit mognare. Kick-Ass själv inser att han måste träna mer för att verkligen kunna vara hjälte, och tar hjälp av Hit-Girl som å sin sida börjar tveka till livet som brottbekämpande tonåring och försöker anpassa sig till high schoollivet med snobbiga och bitchiga "inne"-brudar á la Mean Girls. Den förre hjälten Red Mist är så förbannad på Kick-Ass (som ju dödade Red Mists maffiapappa i ettan) så att han bestämmer sig för att bli världens första riktiga superskurk med namnet The Motherfucker. Han sitter på maffiafamiljens samlade förmögenhet och börjar köpa på sig de galnaste dårarna han kan hitta för att ingå i hans superskurkgäng i syfte att förstöra New York, döda Kick-Ass och ta över världen. Nu är det upp till Kick-Ass och hans gäng av hjältar att försöka stoppa The Motherfucker innan allt urartar helt. Ettan hade en perfekt blandning av "verkligt" våld, överdrivet serietidningsvåld, humor och allvar. Tvåan missar lite på humorn och upplevs som betydligt mörkare än ettan vilket inte gagnar filmen. Det mörka blir många gånger för mörkt, och när det väl kommer ett skämt som ska lätta upp stämningen slutar det snarare med att det fastnar i halsen. Med det sagt är det här fullt-ös-medvetslös och innehåller tillräckligt mycket av ettans charm för att bli en bra film, om än inte lika vass som sin föregångare.
/Surskägget

@@
Det här funkade inte alls på mig. Energin från första rullen känns som bortblåst och flera scener samt de många färre skämten är ren repetition från ettan. Habil action dock men Jim Carrey slösas bort så illa att Skägget lyckas missa att nämna honom helt.
/Vrångmannen

söndag 27 juli 2014

American Hustle

@@@
Ännu en Oscarsrulle från regissören David O. Russell (Three Kings, The Fighter, Silver Linings Playbook) med mängder av kända, duktiga skådisar (Christian Bale, Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Amy Adams, Jeremy Renner) som inte är så bra som all hype och alla förväntningar antyder. Missförstå mig rätt. Jag gillade Three Kings. Jag gillade The Fighter. Silver Linings Playbook var en bra rulle, men värd alla Oscarsnomineringar den fick? Nja. Samma med den här. Skådisarna är skitbra, men filmens grundstory räcker på sin höjd till ett tevedrama på History Channel. Att dra ut på det i två å en halv timme är bara oförskämt. Så filmen i sig får en etta, medan skådisarna får en femma. Slutbetyg tre. PS. Louis CK är med i en biroll som hunsad polischef och är som alltid roligast.
/Surskägget

@@@@
Skitkul och välspelat drama (eller dramatisk toppenkomedi). Coola kläder. Cool musik. Eliten bjussar på 100% toppunderhållning.
/Vrångmannen

lördag 26 juli 2014

Call Girl

@@@
Svensk rulle som orsakade en hel del rabalder när den dök upp för nåt år sen på biograferna. Filmen tar avstamp i den så kallade Geijeraffären på 70-talet där Sveriges dåvarande justitieminister låg med samma prostituerade som polska attachéer. Skandalen låg därmed i att Geijer var en säkerhetsläcka till främmande makt. Något han dementerade internt till statsminister Palme i ett PM som sedan läckte ut varpå både Geijer och Palme dementerade allt. Så långt allt väl och sanning. Filmen hävdar också att även Palme låg med dessa prostituerade damer - och framförallt att det bland de prostituerade tjejerna fanns 14-åriga barn - och att Palme alltså skulle ägnat sig åt barnsex. Vilket det inte finns grund för och som naturligtvis skapat en jäkla ilska hos Palmefamiljen som hotade med stämning. Filmen klipptes sedan om och att statsministern ligger med de prostituerade flickorna antyds enbart utan att man får se själva scenen. Som thriller funkar filmen helt okej. Man har fångat 70-talet på ett snyggt sätt och skådisarna (framförallt tonårstjejerna som i princip allihop är debutanter) gör starka insatser. Sedan har man pulat in en story med "en god snuts kamp mot systemet" som mer stör än skapar spänning. Speciellt slutet där han *SPOILER* blir påkörd av "onda snutar som jobbar för systemet á la amerikansk spionfilm" känns påklistrat och fånigt. Överlag ett bra och gediget hantverk som dock på sina ställen känns för långt och i vissa bitar även ointressant och oengagerande för handlingen i stort.
/Surskägget

@@@
Skrev om den här för två år sen. Två.
/Vrångmannen

fredag 25 juli 2014

The Great Gatsby

@@@
Baz Luhrmann, Tobey Maguire och Leonardo DiCaprio gör gemensam sak i en filmatisering av F. Scott Fitzgeralds klassiska kortroman The Great Gatsby. Kalla mig crazy men jag förväntade mig faktiskt storverk och femmor här. Luhrmann är ju en fantastisk regissör som gett oss två lysande mästerverk (Romeo+Juliet, Moulin Rouge) och även om Australia var lite av en halvbesvikelse kände jag mig säker på att detta var precis helt rätt för Luhrmann att göra storstilad comeback med. Mängder med coola kostymer, ball musik, grandiosa herrgårdar och palats, stora känslor och en mordhistoria som grädde på moset. Dessutom baserad på en kanonbok som verkligen griper tag och leder in läsaren mitt i dessa karaktärer och får dem att kännas otroligt levande och verkliga. Tyvärr lyckas inte Luhrmann och kompani riktigt komma i mål hela vägen. Ja, det är snyggt och mängder med läcker musik och coola kostymer, men vi känner aldrig att karaktärerna lämnar pappret de skrevs på. Därmed lever man inte in sig i storyn på samma sätt som när man läser boken, och därmed saknas en stor del av det som gör just denna berättelse så bra. Fitzgeralds bok är relativt tunn, kanske 120 sidor om ens det, men han lyckas på dessa sidor fånga så väldigt många känslor och detaljer som aldrig kommer fram i filmen. En bra film är det, men inget mästerverk.

/Surskägget

torsdag 24 juli 2014

Edge of Tomorrow

@@@@
Vrångmannen och Surskägget här. Det här blir vår första gemensamma recension på bloggen, sen vi startade för många år sedan. Vi är nästan löjligt överens. Idén med Groundhog Day möter Starship Troopers är fantastisk och när vi får vår Tompa i sin bästa Jerry McGuire möter Mission Impossiblerullarna-form så är det här oslagbart. Det är som när Juggernaut börjar springa, det går bara inte att stoppa (vet du inte vem Juggernaut är så är du inne och nosar på fel blogg). Vi här på redaktionen (hahahahahahaa!) älskar ju vår Cruise och vår stjärtsparkaraction. Att fantastiska Emily Blunt (Surskäggets nästa fru tydligen...) spelar en minst lika rockande krigare gör inte saken sämre. Det här är utan tvekan sommarens härligaste och häftigaste rulle och det bjussas på en skön story som "snor" kärleksfullt från alla klassiker i genren men ändå behåller sin egen stil. Mycket humor, busig matinékänsla, full fart och som sagt, en Tommy Raggarsväng i högform. Vi här på redaktionen (hahahahahaa!) är larvigt nöjda och kanske är det vinet från V.I.P balkongen på Rigoletto som talar men vi ger den ett fnittrande unisont (och lätt sluddrande): "Hurra!".
/Vrångmannen och Surskägget

The Five-Year Engagement

@@@
Jason Segel som vi alla älskar från How I Met Your Mother tog saken i egna händer och skrev det briljant manuset till Dumpad (Forgetting Sarah Marshall) som lanserade honom inte bara som en tevekomiker utan som en fullvärdig kassako även på bio. Het som han är numera fick han äran att skriva en ny kärlekskomedi. Precis som i Dumpad är det en kärlekskomedi som inte följer mallen. Men där Dumpad var hysteriskt rolig mest hela tiden, är The Five-Year Engagement mestadels betonad på dramat i ett förhållande på dekis. Segel är pojkvännen till Emily Blunt i ett förhållande som på ytan ser perfekt ut men som är rätt skakigt då både han och hon har helt annorlunda drömmar. De försöker hela tiden anpassa sig efter den andre vilket bara leder till att ingen av dem är lycklig egentligen. De flesta scener skulle kunna vara riktigt roliga, men Segel har valt ett dystrare spår och filmen i sig är ganska mörk mestadelen av tiden. Kanske är det orättvist av mig att förvänta mig ännu ett komiskt mästerverk, men jag blev helt enkelt lite besviken på denna dramakomedi som jag kände borde gett mer. Segel och Blunt är både bra i sina roller, men det är liksom nånting som saknas.

/Surskägget

onsdag 23 juli 2014

Nick & Norah's Infinite Playlist

@@+
Tidiga roller för både Michael Cera och Kat Dennings i denna sötroliga indiekomedi om udda par och kärlek. Här finns idéer men ingen budget och det sätter en del käppar i hjulet. Cera och Dennings har bra kemi ihop, och köper man bara att Cera alltid spelar Cera oavsett karaktären på papper så gör både han och Dennings bra ifrån sig trots knapphändig regi och halvtaskigt foto. Utspelar sig under en natt i New York där Cera och Dennings förenas i sin kärlek till bandet Where's Fluffy? som envisas med att ha hemliga gig och lämnar ledtrådar på andra ställen var de ska spela på riktigt. Ju längre natten lider och ju mer Cera och Dennings umgås desto kärare blir dem. Gullegullgull. Sötnosigt. Mysmys. Bättre budget och ett stabilare manus hade kunnat pressa upp betyget till en fullvärdig trea. Som det är nu är jag snäll som slänger på ett plus.
/Surskägget

tisdag 22 juli 2014

United States of Leland

@@
Hade ganska höga förhoppningar om den här efter att ha sett trailern för ett par år sedan. Allas vår favvokille för stunden, Ryan Gosling, spelar i en tidig roll en tonårsgrabb som sitter på ungdomsfängelse för ett mord på en grannpojke som han kanske, kanske inte har begått. Don Cheadle är fängelseläraren som tar Gosling under sina vingar i ett så nobelt och ädelt syfte att han ser en bra bok komma ur Goslings berättelse. Cheadle vill inte jobba som lärare resten av sitt liv, utan hellre som författare. Det som gör Goslings mordstory till en riktig bästsäljare är att pappan, spelad av Kevin Spacey, själv är en bästsäljande författare. Trailern lovade som sagt en tät och spännande fängelsethriller där Goslings karaktär manipulerar Cheadle som är på jakt efter frågan om skuld och oskuld. Filmen i sig är en ganska trist och förutsägbar historia som faller väldigt platt. Skådisarna gör överlag bra jobb, men manusförfattaren och tillika regissören Matthew Ryan Hoge (som inte fått göra fler filmer i sitt liv surprise surprise) verkar inte ha koll på sin egen story och vart den är på väg. Vet att Goslingfans kan vara sugna på att få se hans charmiga små valpögon i denna bortglömda tidiga roll, men helt ärligt, motstå frestelsen för ni kommer bara bli besvikna.

/Surskägget

måndag 21 juli 2014

Broken City

@@
Mark Wahlberg är en före detta snut som efter en dödsskjutning under oklara omständigheter på en förmodad knarklangare förlorar sitt jobb och börjar hanka sig fram som privatdeckare istället. Ett par år senare blir han erbjuden ett jobb av självaste borgmästaren själv (spelad av Russell Crowe). Det krävs inte ett geni för att lista ut efter ungefär förtexterna att borgmästaren är skurken. Crowe är sjukt oinspirerad som bara han kan vara när han gör ett jobb för en lönecheck. Wahlberg försöker åtminstone men manuset är för tunt och ingen annan bryr sig. Inte du eller jag heller.

/Surskägget

söndag 20 juli 2014

The Internship

@@@@
Det här är filmen för rekrytering till Google som Top Gun var för flottan. ALLA kommer vilja jobba på Google efter att ha sett den här sköna komedin. Vince Vaughn och Owen Wilson har för jävla skön kemi på stora duken och det är alltid kul att se dem tillsammans. Den här gången spelar de två säljare som får sparken och därmed söker jobb på Google. Efter att ha bluffat sig förbi den stenhårda anställningsintervjun får de chansen att bli provanställda på Google och tävla om en fast anställning. De hamnar i ett team som är allt annat än bra, men självklart är Vaughn och Wilson två så sköna snubbar att de snart får ihop ett team av sina yngre mindre jobbvana kollegor som i sin tur kan hjälpa gammelgubbarna med det senaste inom Googleteknologi. Jaaaaa, vi har sett det här 2 000 000 000 000 gånger förut men det skiter väl jag i när jag får Vaughn och Wilson i högform. Det bjussas på garv efter garv med lagom doser feelgood och ”tankeställare” samtidigt som heeeeela och jag menar verkligen heeeeeela filmen är en enda stor reklamfilm för Google. Hahaha, jänkarna, de är för sköna.
/Surskägget

@
Jag skrattade en gång och det var när jag slog sönder teven. Fy fan
/Vrångmannen

lördag 19 juli 2014

Identity Thief

@@
Fan. Det här borde blivit så bra. Jason Bateman i sin paradroll som stel Svensson vars identitet blir snodd av sol-och-vårare i form av lättsinniga och smått galna Melissa McCarthy. Han åker tvärs över landet för att sätta dit henne och ta med sig henne till rättvisan så att han ska få sitt liv tillbaka. Udda par och road trips brukar vara en given hit (Raka Spåret Till Chicago, Due Date) och med Bateman och McCarthy i samma rulle borde detta blivit toppen. Istället bjussas det på väldigt lama skämt och många transportsträckor. Känner mig generös som bjussar på en tvåa.
/Surskägget

fredag 18 juli 2014

Machete Kills

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Jag är så sjuuuukt svag för såna här filmer. Ända sedan Robert Rodriguez introducerade sin galna talang för mig via Desperado har jag älskat de allra flesta av hans filmer. Efter några år som småbarnspappa och enbart busiga familjeactionepos som Spy Kids gjorde Rodriguez äntligen comeback till de "riktiga" actionfilmernas värld med Sin City och Planet Terror. Den sistnämnda var en hyllning till 60/70-talens b-filmer där Rodriguez fantastiska talang verkligen fick utlopp. Det var zombies, galna karaktärer och vapen som fick ersätta kapade ben. Allt det galnaste galna som man kunde se i sopiga b-filmer hade Rodriguez tagit och skapat guld av. Tack och lov har han fortsatt på den inslagna vägen och bjussade snart på Machete och nu uppföljaren Machete Kills. Hahahahaha! Det här är för snygg dumaction där alla karaktärer antingen är superonda, supergalna skurkar eller supertuffa, supermacho hjältar. Danny Trejo i huvudrollen funkar klockrent som den fåordiga Machete som är världens tuffaste snut och som helst går loss på skurkarna med en machete (var trodde ni han fått namnet ifrån?). I princip alla repliker är oneliners och Machete vadar snart i blod från alla skurkar han har ihjäl. Allt är gjort som världens enklaste b-film men med så mycket talang och hjärta och kärlek att allt man ser är lysande hela tiden. Dessutom verkar alla i Hollywood vilja jobba med Rodriguez så vi får Mel Gibson, Amber Heard, Jessica Alba, Michelle Rodriguez, Sofia Vergara, Charlie Sheen, Lady Gaga, Cuba Gooding Jr, Vanessa Hudgens och Antonio Banderas i mer eller mindre stora roller. Hahahaha! Låt slaktfesten börja!
/Surskägget
Vrångmannen missade hela poängen med filmen.

torsdag 17 juli 2014

Spring Breakers

@@@@
Harmony Korine är än idag mest känd för att som ung tonåring ha skrivit manuset till Kids (en lysande verklighetstrogen film som snabbstartade Chlöe Sevignys och Rosario Dawsons respektive karriärer). Sedan dess har han mestadels harvat runt med diverse artsy-fartsyfilmer som gått långt under de flestas radar. Därför är det lite synd att när han väl får ihop tillräckligt med stålars för att locka till sig några riktiga affischnamn (i det här fallet James Franco, Selena Gomez och Vanessa Hudgens) och ha råd att göra en snygg rulle istället för nåt halvfult så är det ändå ingen som kommer att se filmen för att ingen vet vem han är. Hursomhelst är detta en bitvis sjukt knäpp och snudd på dokumentär film och bitvis ett farligt underhållande actiondrama som kan svänga åt vilket håll som helst. Inte sedan en Tarantinofilm har jag inte kunnat förutse vad som faktiskt kommer hända. Korine är en sann konstnär i allt som ryms i det ordet och därför är filmen inte fotad och gjord som vilken annan Hollywoodactionrulle som helst. Det är surrealistiskt och den röda tråden hoppar fram och tillbaka så att man ibland har svårt att pussla ihop vad Korine vill ha sagt. Mestadelen av tiden fixerar han dessutom kameran oerhört sexuellt på de fyra tonårstjejerna det handlar om samt att det slängs in omotiverade tuttar så fort han får chansen som gör att man börjar misstänka honom för att vara snuskgubbe tills han i nästa sekund låter de fyra tjejerna sparka så mycket stjärt och låta oss veta att de är i kontroll över sina liv hela tiden oavsett vad omvärlden (och vi tittare) tycks tro. Skådisarna är överlag bra, men framförallt måste jag nämna James Franco här. Jag vet att han fått mycket skit för sin roll som knarklangande wigger men de som dissar det här har helt enkelt inte fattat. Franco gör en rolltolkning värdig vilken femstjärnig komedi som helst, men gör det så straight att den ibland känns som om han menar allvar. Vilket han inte gör. Inte ens Andy Kaufman lurades så hårt på sin tid. Franco är makalöst underbar och även om resten av filmen hade varit skit (vilket den inte är) hade den varit värd att se om enbart på grund av Franco.

/Surskägget

onsdag 16 juli 2014

The Hunger Games: Catching Fire

@@
Som ettan fast lite segare, lite tråkigare och lite mer oengagerande.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte den var betydligt roligare.

tisdag 15 juli 2014

X-Men: Days of Future Past

@@@@
De första två X-Menfilmerna regisserades med perfekt hand av Bryan Singer som skickligt slussade oss mellan de många karaktärerna från actionsekvens till actionsekvens samtidigt som en trovärdig och intressant story underhöll oss mellan allt pangpang. Sedan dess är det en bunt andra som testat med sådär resultat. Det var först 2011 när Matthew Vaughn (Stardust, Kick-Ass) fick rodret och gjorde en prequel till första X-Menfilmen kallad X-Men: First Class som det blev riktigt intressant igen. Och nu kliver Singer in och gör en dubbel uppföljare. Dels är detta X-Men: First Class 2, dels är det X-Men 4. Vi får följa våra favoritmutanter i både en snar framtid och dåtid där gamla fiender måste samarbeta för att överleva. som vanligt återkommer i alla skådisar från tidigare filmer i sina karaktärers roller så vi får en bra och fin kontinuitet. Storyn kan vara något svår att hänga med i ibland då det är en del studsande mellan tidsåldrarna, och det är nog lite av ett krav att ha sett de tidigare filmerna då all tid i denna satsas på att berätta den här storyn och inte så mycket att berätta vilka karaktärerna är och vad som hänt i tidigare filmer (något Singer redan gjorde i X-Men 2). Det här är precis som det brukar vara när Singer är iblandad, det vill säga snyggt, smart och fartfyllt (med undantag för Jack The Giant Slayer, Gud vilket skräp!). Som X-Menfantast är jag mycket nöjd och även om filmen verkar vara ett avslutande kapitel hoppas jag vi får se mer X-Men och Singer i kombo.
/Surskägget

måndag 14 juli 2014

Pain & Gain

@@@@
Precis som The Wolf of Wall Street är det här en film baserad på en sann och väldigt knäpp historia. Där tar dock likheterna slut. Här är det inte en bunt smarta och uppfinningsrika säljare med munläder utan dess like som snor pengar via en telefon från extremt rika människor, här handlar det om tre extremt korkade snubbar som bestämmer sig för att kidnappa och tortera sitt offer för att få tillgång till den snubbens samlade förmögenhet. Mark Wahlberg, Dwayne “The Rock” Johnson och Anthony Mackie spelar tre bodybuildare som i sina extremt lågbegåvade sinnen får för sig att planera och utföra det ”perfekta” rånet som går fel direkt från sekund ett. Tony Shalhoub spelar offret och lyckas gång på gång överleva gängets allt mer desperata försök att ha ihjäl honom. Michael Bay regisserar och det syns (nej det är inte jätterobotar som slåss). Filmen är sådär MTV-snygg som bara videor var på den tiden när MTV spelade musikvideor och ett skivbolag kunde plöja ner 20 miljoner dollar på att få tre minuter att vara det snyggaste du sett. Det här är kul och fartfyllt från ruta ett till två. Då och då händer så bisarra saker att man börjar ifråga sätta hur sann den här historien är. Då passar Bay på att pausa bilden och slänga in en text som lyder: ”This is STILL a true story”. HAHAHAHAHA! Det är busigt, charmigt och skamligt underhållande. Mer sånt här tack.
/Surskägget
Vrångmannen höll väl med helt och hållet tror jag.

söndag 13 juli 2014

The Wolf of Wall Street

@@@@@
Egentligen är det lite löjligt att det dröjt ända till nu för oss att recensera en av förra årets bästa filmer (om inte till och med den bästa). Direkt efter att man klev ut från biosalongen ville man springa in och se den igen. Tre timmar kändes som tre minuter. Komedi, drama, action, spänning, knark och sex. Allt det där, allt det där. Precis så här bra blir det när några av världens absoluta bästa inom sina yrken får alla pengar de behöver för att berätta en story som är lite för knäpp men sann. Leo DiCaprio spelar huvudrollen som galningen och Wall Streethajen Jordan Belfort som under tidiga 90-talet lekte rövare och roffade åt sig för mycket pengar från de rika och gav till sig själv (och några få lyckligt utvalda polare). Hela tiden rörde sig Belfort i lagens gråzon med jämna utflykter till det som var direkt olagligt. Som han uttryckte det när någon av hans säljare blev tveksamma till att driva igenom en olaglig affär: ”Var ser du hellre att pengarna är, i deras eller din ficka?”. Största fickan tillhörde dock Belfort själv givetvis. Och som det spenderades. Kokain, lyxyachter, superlyxherrgårdar, lyxfru, älskarinnor, sportbilar etc osv. Inte så illa av en grabb som knappt tagit sig genom plugget som liten. Dock besitter Belfort ett munläder utan dess like och kan sälja sand i Sahara. Scorcese regisserar DiCaprio som fångar galenskapen perfekt (jag har även läst Belforts självbiografi på vilken filmen är baserad och den är inte ens hälften så bra även om den innehåller en hel del mer tokiga knarkupptåg) och i birollerna ser vi Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Rob Reiner och Jon Favreau som alla levererar maximalt. Framförallt Hill och McConaughey ger några av sina livs bästa roller här (även om McConaughey vann en Oscar för en annan rulle borde han fått en för den här också). Jobbar man som säljare måste man se den här filmen, allt annat är tjänstefel, däremot är den sjukt underhållande för alla andra också.
/Surskägget

@@@@@
Makalöst jävla skitbra. Allt det där, allt det där.
/Vrångmannen