tisdag 27 november 2012

Sinister

@@
Tänk vad känslig man kan vara dagen efter en fest. Om något luktar lite unket så är det tio gånger värre på bakfyllan. Man är hungrig men kan inte äta. Man är törstig men kan knappt dricka vatten. Vanliga ljud kan låta som explosioner i skallen. En dålig skräckis kan bli fasansfull. Sinister blev en sådan. I bakfyllan. Ethan Hawke spelar en alkoliserad författare som skriver om riktiga seriemord. Han flyttar in med sin familj i ett hus, där en annan familj mördats tidigare, för att lösa fallet och skriva den efterlängtade succéboken. Han hittar en låda med gammal 8mm-film på vinden som visar hemska saker. Vad är det som händer? Det mesta i Sinister känns krystat. Det skapas förutsättningar så man som filmskapare ska kunna skrämmas och man skiter i hur krystade scener man spottar ur sig bara det är ruskigt. Vilken annan dag som helst skulle jag ha gäspat och tittat på klockan flera gånger. Känslig i huden efter festkväll var det riktigt svårt att värja sig mot den simpla skräcken och jag svalde allt med hull och hår. Sinister är alltså ingen bra film egentligen. Alls. Precis när man tycker att det börjar bli lite intressant så gör den ”fel” igen. Intressant är dock att betyget inte kan bli det sämsta eftersom jag ändå blev rädd, vilket är vad en skräckfilm i första hand ska göra. Att skrämmas. Regissören Scott Derrickson har skrämt mig tidigare med den klart överlägsna The Exorcism of Emily Rose. Den såg jag också bakis och blev livrädd. Har sett om den på senare tid och tycker inte alls den är lika läskig, däremot fortfarande en habil thriller–rysare. Sinister är varken habil eller stabil. Den är en dålig skräckfilm som lyckades skrämmas. Är det dåligt?
/Vrångmannen

Inga kommentarer: