Freddy Krueger. Vår brandärrade vän i rödgrönrandig tröja, hatt och läderhandske med rakbladsvassa knivar på fingrarna. Vi kollar lite närmare på rullarna som gjorde honom till en ikon i skräckvärlden.
Terror på Elm Street (1984)
@@@@
Filmen som över en natt gav oss ännu en ikonisk galen mördare (vi hade redan Jason, Leatherface och Mike Myers) som vi i biopubliken kom att älska, Freddy Krueger. Regissören Wes Craven hade vid det här laget bjussat på The Last House on the Left och The Hills Have Eyes (och faktiskt även en filmatisering av serietidningen Swamp Thing som i serieform var en riktigt schysst monsterskräckis med inslag av miljömedvetenhet, men som i filmform blev det fulaste och töntigaste monster du sett sen Creature from the Black Lagoon) men om han inte drömt fram Freddy Krueger hade nog gamle Wes knappt varit en fotnot i skräckfilmens historia. Jag har hört det berättas att Wes länge och väl ville skapa en film som skulle skrämma alla. Tricket var att komma på en skräckfigur som alla skulle vara rädda för. Och eftersom att alla förr eller senare måste sova var idén med en galen mördare som dödade folk i deras drömmar den ultimata skräckgubben. Ingen kunde undfly honom. Att Wes dessutom lyckades få till en rätt suggestiv film och Robert Englund i sin brännskadade monstermake-up var klockren som den elake Freddy gjorde att filmen mer eller mindre direkt fick både kultstatus och stora skaror fans världen över. Visst har filmen åldrats en hel del sedan 1984, men jag slår till med en fyra dels för nostalgifaktorn och dels för att det här är Johnny Depps debut (och tydligen har han ca 2000 liter blod i kroppen). Heather Langenkamp i huvudrollen har med undantag för del tre i serien mest harvat runt i diverse teveserier, men här fångar hon verkligen skräcken i att inte kunna sova och är perfekt i rollen. Att en uppföljare skulle komma var ganska givet, speciellt med tanke på slutscenen.
/Surskägget
@@@@
Filmen är en klassiker och den skulle kunna få en fyra av mig i betyg för ren och skär nostalgi. Den håller än idag trots ett par fåniga scener (som på den tiden var läbbiga naturligtvis)
/Vrångmannen
Terror på Elm Street 2 – Freddys Hämnd (1985)
@@
Inte den uppföljare jag eller resten av världen ville se nödvändigtvis. Det är inte helt knäppuselt som en del vill hävda (en del går så långt att de inte ens räknar det här som en Freddyrulle) men sådär superlysande är det ju inte heller. Alla karaktärer från ettan är som bortblåsta (med undantag för Freddy förstås) och därmed blir det inte heller lika självklart varför Freddy vill döda alla (i ettan hade han ju hämnd på föräldrarna som drivkraft, nu är det mest dödandet i sig vilket aldrig blir lika intressant). Nytt är att han inte bara dödar ungdomar i deras drömmar, han försöker ta över en killes kropp för att kunna slakt folk i verkliga livet också. Efter lite om och men är han dock begraven igen. Men självklart inte för evigt.
/Surskägget
@
Det här är fruktansvärt och samtidigt fruktansvärt kul. Snacka om att bara döda allt i uppföljaren. I briljanta dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy som går genom alla filmerna i detalj så finns det massor av smaskens varför denna räknas som en kalkon av de som gjorde den och varför den blivit en bejublad stor kulthit bland homosexuella.
/Vrångmannen
Terror på Elm Street 3 – Freddys Återkomst (1987)
@@@
Filmen som borde varit uppföljaren till ettan. Heather Langenkamp kom tillbaka för att reprisera sin paradroll och i rollistan får vi skådisar som Patricia Arquette och Laurence Fishburne i tidiga roller. Trean knyter ihop med ettan på ett snyggare sätt och är en bra och actionfylld slasherskräckis som håller. Här är tonåringarna inlåsta på psyket då ingen tror på dem när de berättar att en brännskadad dåre håller på och jagar dem i deras drömmar. Ingen förutom Heather Langenkamp förstås. Tillsammans lyckas de kliva in i Freddys drömvärld och vända hans fördelar mot honom. Ridå för den här gången.
/Surskägget
@@@+
Håller med men uppar betyget till en stark trea. Efter den makabert usla tvåan så var det fantastiskt att se uppsvinget med den här fartfyllda rompen.
/Vrångmannen
Terror på Elm Street 4 – Freddys Mardröm (1988)
@@
Vi har tidigare recenserat denna i vår Renny Harlinspecial. Jag gav den då en trea. Har nu sett om den inför denna skräckspecial och kan bara hålla med Vrångmannen. Det är en tvåa. Den är okej men inte så mycket mer. Förmodligen betydligt tuffare 1988 än idag. Framförallt specialeffekterna känns riktigt daterade. Dock har finnen Harlin fångat high school på ett bra sätt, och många av scenerna i skolan känns riktigt genuina.
/Surskägget
Terror på Elm Street 5 – The Dream Child (1989)
@@-
Nära, nära en etta i betyg men ett par scener räddar väl det här från totalt fiasko. En av karaktärerna från fyran får komma tillbaka här och vi får veta mer om Freddys bakgrund. Dock är idén med en liten bebis-Freddy (eller ja, han vill återfödas via den gravida huvudkaraktärens bebis, men det blir inte bättre för det) ganska lam. För att inte säga skitlam och usel. Men vid det här laget var man väl desperat för att hitta på något nytt med serien oavsett om det var bra eller dåligt.
/Surskägget
@
Tyvärr. Det finns faktiskt inget i den här femte delen som på något sätt talar emot det lägsta betyget. Freddy är dock alltid Freddy, även i en usel rulle.
/Vrångmannen
Freddys Dead – The Final Nightmare (a k a Terror på Elm Street 6) (1991)
@@
En liten uppryckning inför sista filmen var på sin plats. Vid det här laget hade ju Freddy mer eller mindre slaktat fem generationers tonåringar på Elm Street så det finns inte så mycket färskt kött kvar där. Istället tänker han sig att kanske ta över världen. Hur göra det på bästa sätt? Varför inte via sin dotter (som vi naturligtvis aldrig hört talas om tidigare). Roligt att man fick tillbaka Depp för en liten cameo, liksom Tom Arnold och Rosanne Barr som vid tidpunkten fortfarande var gifta och dessutom hade teves populäraste komediserie. Andra skådisar vi känner igen är Breckin Meyer och Yaphet Kotto. Sista kvarten i filmen utspelades i 3D vilket var lite ballt 1991 när man fick sätta på sig 3D-brillorna och se Freddys klor komma farande i full fart mot en från bioduken. Efter sex filmer fanns det liksom inte så mycket mer att säga och äntligen skulle vår massmördargalning få vila i frid. Trodde vi.
/Surskägget
Wes Craven’s New Nightmare (1994)
@@
Ett sista försök att blåsa lite liv i en avsomnad filmserie. Mer än någonting annat är det här Wes Cravens första trevande försök att göra Scream, d v s en skräckfilm som vet om att det är en skräckfilm. Heather Langenkamp är tillbaka, den här gången som sig själv. Gång på gång ringer nån och låter som Freddy och kommer med galna hot om att han ska döda henne (känns det bekant från inledningsscenen i Scream?) och snart nog inser Heather att Freddy mot alla odds och naturlagar gått från filmkaraktär till riktigt monster i den riktiga världen. Hennes enda chans är att bli sin rollfigur Nancy för att bekämpa honom igen. Jag gillar bitvis hela film-i-filmengrejen, men Craven skulle bara ett par år senare göra det så mycket snyggare och bättre i Scream. Dock lite av en axelryckning och räknas väl egentligen inte heller som en riktigt Elm Streetfilm.
/Surskägget
@@
Minns den knappt men har för mig att den var halvt ok även om det inte längre kändes som en Terror på Elmstreetrulle..
/Vrångmannen
Terror på Elm Street (2010)
@@
Nu när både Mike Myers, Jason och Leatherface fått sina remakes var det förstås dags även för vår vän Freddy. Man följer originalfilmen hyfsat och slänger sedan in lite eget här och där så att det hela inte ska kännas som ett komplett slöseri med tid. Det jag gillar är att man utvecklat Freddys karaktär litegrann och gjort honom till pedofil istället för barnamördare. Det gör honom på sätt och vis lite värre. Ett annat plus är att man mer eller mindre skippar alla typer av oneliners som framförallt de sista filmerna i serien led av. Freddy är helt enkelt en äcklig pedofil och unken mördare som på något sätt lyckats ta sig in i drömmarnas värld efter sin död och nu plågar samma ungar en vända till. Det som stör är att alla tonåringarna ser ut som plågade emomuppar som man mest önskar livet ur, samt att det inte är spännande för fem sekunder. Wes Craven skapade en cool stämning i sin första film och genom den stämningen kunde han med små medel (och med små medel menar jag 2000 liter blod som sprutar från Johnny Depp upp i taket) få folk att hoppa i biofåtöljen. Här handlar det mest om att så fackmannamässigt som möjligt berätta storyn från punkt A till punkt B utan vidare krusiduller. Lite lagom småsegt och trist men inte helt uselt.
/Surskägget
@@@@
Filmen som över en natt gav oss ännu en ikonisk galen mördare (vi hade redan Jason, Leatherface och Mike Myers) som vi i biopubliken kom att älska, Freddy Krueger. Regissören Wes Craven hade vid det här laget bjussat på The Last House on the Left och The Hills Have Eyes (och faktiskt även en filmatisering av serietidningen Swamp Thing som i serieform var en riktigt schysst monsterskräckis med inslag av miljömedvetenhet, men som i filmform blev det fulaste och töntigaste monster du sett sen Creature from the Black Lagoon) men om han inte drömt fram Freddy Krueger hade nog gamle Wes knappt varit en fotnot i skräckfilmens historia. Jag har hört det berättas att Wes länge och väl ville skapa en film som skulle skrämma alla. Tricket var att komma på en skräckfigur som alla skulle vara rädda för. Och eftersom att alla förr eller senare måste sova var idén med en galen mördare som dödade folk i deras drömmar den ultimata skräckgubben. Ingen kunde undfly honom. Att Wes dessutom lyckades få till en rätt suggestiv film och Robert Englund i sin brännskadade monstermake-up var klockren som den elake Freddy gjorde att filmen mer eller mindre direkt fick både kultstatus och stora skaror fans världen över. Visst har filmen åldrats en hel del sedan 1984, men jag slår till med en fyra dels för nostalgifaktorn och dels för att det här är Johnny Depps debut (och tydligen har han ca 2000 liter blod i kroppen). Heather Langenkamp i huvudrollen har med undantag för del tre i serien mest harvat runt i diverse teveserier, men här fångar hon verkligen skräcken i att inte kunna sova och är perfekt i rollen. Att en uppföljare skulle komma var ganska givet, speciellt med tanke på slutscenen.
/Surskägget
@@@@
Filmen är en klassiker och den skulle kunna få en fyra av mig i betyg för ren och skär nostalgi. Den håller än idag trots ett par fåniga scener (som på den tiden var läbbiga naturligtvis)
/Vrångmannen
Terror på Elm Street 2 – Freddys Hämnd (1985)
@@
Inte den uppföljare jag eller resten av världen ville se nödvändigtvis. Det är inte helt knäppuselt som en del vill hävda (en del går så långt att de inte ens räknar det här som en Freddyrulle) men sådär superlysande är det ju inte heller. Alla karaktärer från ettan är som bortblåsta (med undantag för Freddy förstås) och därmed blir det inte heller lika självklart varför Freddy vill döda alla (i ettan hade han ju hämnd på föräldrarna som drivkraft, nu är det mest dödandet i sig vilket aldrig blir lika intressant). Nytt är att han inte bara dödar ungdomar i deras drömmar, han försöker ta över en killes kropp för att kunna slakt folk i verkliga livet också. Efter lite om och men är han dock begraven igen. Men självklart inte för evigt.
/Surskägget
@
Det här är fruktansvärt och samtidigt fruktansvärt kul. Snacka om att bara döda allt i uppföljaren. I briljanta dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy som går genom alla filmerna i detalj så finns det massor av smaskens varför denna räknas som en kalkon av de som gjorde den och varför den blivit en bejublad stor kulthit bland homosexuella.
/Vrångmannen
Terror på Elm Street 3 – Freddys Återkomst (1987)
@@@
Filmen som borde varit uppföljaren till ettan. Heather Langenkamp kom tillbaka för att reprisera sin paradroll och i rollistan får vi skådisar som Patricia Arquette och Laurence Fishburne i tidiga roller. Trean knyter ihop med ettan på ett snyggare sätt och är en bra och actionfylld slasherskräckis som håller. Här är tonåringarna inlåsta på psyket då ingen tror på dem när de berättar att en brännskadad dåre håller på och jagar dem i deras drömmar. Ingen förutom Heather Langenkamp förstås. Tillsammans lyckas de kliva in i Freddys drömvärld och vända hans fördelar mot honom. Ridå för den här gången.
/Surskägget
@@@+
Håller med men uppar betyget till en stark trea. Efter den makabert usla tvåan så var det fantastiskt att se uppsvinget med den här fartfyllda rompen.
/Vrångmannen
Terror på Elm Street 4 – Freddys Mardröm (1988)
@@
Vi har tidigare recenserat denna i vår Renny Harlinspecial. Jag gav den då en trea. Har nu sett om den inför denna skräckspecial och kan bara hålla med Vrångmannen. Det är en tvåa. Den är okej men inte så mycket mer. Förmodligen betydligt tuffare 1988 än idag. Framförallt specialeffekterna känns riktigt daterade. Dock har finnen Harlin fångat high school på ett bra sätt, och många av scenerna i skolan känns riktigt genuina.
/Surskägget
Terror på Elm Street 5 – The Dream Child (1989)
@@-
Nära, nära en etta i betyg men ett par scener räddar väl det här från totalt fiasko. En av karaktärerna från fyran får komma tillbaka här och vi får veta mer om Freddys bakgrund. Dock är idén med en liten bebis-Freddy (eller ja, han vill återfödas via den gravida huvudkaraktärens bebis, men det blir inte bättre för det) ganska lam. För att inte säga skitlam och usel. Men vid det här laget var man väl desperat för att hitta på något nytt med serien oavsett om det var bra eller dåligt.
/Surskägget
@
Tyvärr. Det finns faktiskt inget i den här femte delen som på något sätt talar emot det lägsta betyget. Freddy är dock alltid Freddy, även i en usel rulle.
/Vrångmannen
Freddys Dead – The Final Nightmare (a k a Terror på Elm Street 6) (1991)
@@
En liten uppryckning inför sista filmen var på sin plats. Vid det här laget hade ju Freddy mer eller mindre slaktat fem generationers tonåringar på Elm Street så det finns inte så mycket färskt kött kvar där. Istället tänker han sig att kanske ta över världen. Hur göra det på bästa sätt? Varför inte via sin dotter (som vi naturligtvis aldrig hört talas om tidigare). Roligt att man fick tillbaka Depp för en liten cameo, liksom Tom Arnold och Rosanne Barr som vid tidpunkten fortfarande var gifta och dessutom hade teves populäraste komediserie. Andra skådisar vi känner igen är Breckin Meyer och Yaphet Kotto. Sista kvarten i filmen utspelades i 3D vilket var lite ballt 1991 när man fick sätta på sig 3D-brillorna och se Freddys klor komma farande i full fart mot en från bioduken. Efter sex filmer fanns det liksom inte så mycket mer att säga och äntligen skulle vår massmördargalning få vila i frid. Trodde vi.
/Surskägget
Wes Craven’s New Nightmare (1994)
@@
Ett sista försök att blåsa lite liv i en avsomnad filmserie. Mer än någonting annat är det här Wes Cravens första trevande försök att göra Scream, d v s en skräckfilm som vet om att det är en skräckfilm. Heather Langenkamp är tillbaka, den här gången som sig själv. Gång på gång ringer nån och låter som Freddy och kommer med galna hot om att han ska döda henne (känns det bekant från inledningsscenen i Scream?) och snart nog inser Heather att Freddy mot alla odds och naturlagar gått från filmkaraktär till riktigt monster i den riktiga världen. Hennes enda chans är att bli sin rollfigur Nancy för att bekämpa honom igen. Jag gillar bitvis hela film-i-filmengrejen, men Craven skulle bara ett par år senare göra det så mycket snyggare och bättre i Scream. Dock lite av en axelryckning och räknas väl egentligen inte heller som en riktigt Elm Streetfilm.
/Surskägget
@@
Minns den knappt men har för mig att den var halvt ok även om det inte längre kändes som en Terror på Elmstreetrulle..
/Vrångmannen
Terror på Elm Street (2010)
@@
Nu när både Mike Myers, Jason och Leatherface fått sina remakes var det förstås dags även för vår vän Freddy. Man följer originalfilmen hyfsat och slänger sedan in lite eget här och där så att det hela inte ska kännas som ett komplett slöseri med tid. Det jag gillar är att man utvecklat Freddys karaktär litegrann och gjort honom till pedofil istället för barnamördare. Det gör honom på sätt och vis lite värre. Ett annat plus är att man mer eller mindre skippar alla typer av oneliners som framförallt de sista filmerna i serien led av. Freddy är helt enkelt en äcklig pedofil och unken mördare som på något sätt lyckats ta sig in i drömmarnas värld efter sin död och nu plågar samma ungar en vända till. Det som stör är att alla tonåringarna ser ut som plågade emomuppar som man mest önskar livet ur, samt att det inte är spännande för fem sekunder. Wes Craven skapade en cool stämning i sin första film och genom den stämningen kunde han med små medel (och med små medel menar jag 2000 liter blod som sprutar från Johnny Depp upp i taket) få folk att hoppa i biofåtöljen. Här handlar det mest om att så fackmannamässigt som möjligt berätta storyn från punkt A till punkt B utan vidare krusiduller. Lite lagom småsegt och trist men inte helt uselt.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar