fredag 24 december 2010

Julkalendern 24 dec - 80-talskomedier

Ja då är det dags att öppna sista luckan för i år. Och det bästa har vi självklart sparat till sist. 80-talet bjussade på några av de bästa komedierna. Många av dem har vi redan recenserat men nu är det dags att öppna upp för många av de där sköna rullarna vi inte hunnit med än. En del är mindre kända än andra. En del är fantastiskt roliga, en del är sådär och en del borde aldrig gjorts. Men 80-talsfaktorn och nostalgin är hög och det här är helt enkelt ännu ett bevis för att 80-talet var bästa årtiondet för film. Se även vår 80-talshighschoolspecial, vår 80-talsleadingladyspecial och vår 80-talsactionfilmspecial.
Med det sagt: God Jul & Gott Nytt År!!! Vrångmannen & Surskägget will be back 2011.

18 Again! (1988)
@@
Komiker: George Burns
Skrattfaktor: Hehe…
George Burns som var gammal redan när humorn uppfanns var känd för sina dräpande och kvicksnabba oneliners. Charlie Schlatter som spelar mot honom var och är det inte. En klassisk byta-kropp-komedi som var så populär på 80-talet där Burns och Schlatters andar byter plats och vips är gammelgubben fast i en ung spänstig kropp där han kan springa runt och härja med brudar och alkohol bäst han vill. En del roligheter uppstår, men överlag är det en knappt okej rulle som man lätt glömmer efter att ha sett den.
/Surskägget

Vice Versa (1988)
@@@
Komiker: Judge Reinhold
Skrattfaktor: Hehehehehe!
En av de bättre byta-kropp-komedierna som kom. Fred Savage (numera regissör av bl a vissa It’s Always Sunny In Philadelphia-avsnitt, men då känd som grabben i En Härlig Tid) funkade bra som grabben med pappans kropp i sig, och Judge Reinhold är störtskön som liten grabb fast i en vuxen kropp. Lagom busig och mysig och självklart med en sensmoral var det här den byta-kropp-film man oftast valde att kolla på när man var sugen på en film i den genren.
/Surskägget

En Fisk Som Heter Wanda (1988)
@@@
Komiker: John Cleese, Michael Palin
Skrattfaktor: Hahaha…
En film som alltid varit mer hyllad än den förtjänar. Kritiker och publik gick i brygga och skrattade sig halvt fördärvade åt en superelak Kevin Kline som fick stackars Michael Palin att knapra på levande fiskar. Fast riktigt så jäkla rolig är den inte. Visst, den har absolut sina stunder, Cleese är trots allt Cleese och som sådan alltid rolig, men att slänga fyror åt ett par schyssta garv och inte mer kan man inte göra. Slutet gott allting ångvält heter det ju för er som sett den och för er som inte sett den så har en ångvält en del att göra med slutet.
/Surskägget
Amazon Women on the Moon (1987)
@@
Komiker: Arsenio Hall, Steve Guttenberg, Phil Hartman, The Dice Man, m fl
Skrattfaktor: Hahahahaha!
Sketchfilm som dundrar från den ena till den andra sketchen utan någon som helst röd tråd förutom att det är en sorts parodi på sci-firullar i c-träsket emellanåt. Min favorit är stackars Arsenio Hall som kommer hem och har en riktigt dålig dag där alla apparater går sönder och exploderar och skadar honom tills han faller ut genom fönstret på 100:e våningen hahahaha! Makalös. Men mycket är knäppt, knäppt, knäppt även om mycket är riktigt dåligt också. Högt och lågt blandas hejvilt, men sevärd är den absolut för sina höjdpunkter.
/Surskägget

K-9 (En Snut På Hugget) (1989)
@@@
Komiker: James Belushi, Ed O’Neill
Skrattfaktor: Hahahahaha!
Det skulle varit intressant att ha sett både John och James Belushi i samma rulle. Även om John kanske hade mer talang är James absolut inte en dålig komiker som har koll på tajming och humor. Här får han istället spela mot Jerry Lee, en schäferhund, som spelar polishunden ööööh Jerry Lee…Det är ett klassiskt omaka-par-upplägg där Belushi och hunden från början inte alls kommer överens för att till sist bli bästa kompisar. Inget speciellt egentligen men har alltid gillat den här rullen. Belushi är riktigt bra i den och schäfern är ju så söööööt.
/Surskägget

Howard the Duck (1986)
@@
Komiker: Howard the Duck, Jeffrey Jones
Skrattfaktor: Hehehehe…
Jag tror på riktigt att alla i hela den västerländska världen där filmen gick att se de tre dagar den gick på bio dissade den här filmen stenhårt och skrattade hårt och rått åt den. Dock inte för att man tyckte den var speciellt kul. Det var mer än skratta-åt-grej än skratta-med-grej. Jag har däremot alltid gillat den här. Visst, det är inte en bra film, men samtidigt har den en viss charm i sin uselhet som gör att man måste gilla den. Dessutom är Lea Thompson skitsöt i den och bara det måste ju vara värt en tvåa. Specialeffekterna är så usla så klockorna stannar och hela idén att ha en huvudroll som så tydligt är en docka när det ska låtsas att det inte är en docka kan vara det dummaste George Lucas (som producent) fått för sig. Meeeeeen kom igen kom igen. Lite garv och en galen Jeffrey Jones (rektorn från Fira Med Ferris) räcker till en tvåa alla gånger.
/Surskägget

Crocodile Dundee (1986)
@@@@
Komiker: Paul Hogan
Skrattfaktor: Hahahahahahaha!
Vi som hade Sky Channel då det begav sig (innan 67 kanaler utan nåt på fanns i var mans hem, även kallat det glada 80-talet) kunde avnjuta The Paul Hogan Show. Det var ett sketchprogram i samma anda som Benny Hill. Ett par dåliga ordvitsar, lite sexskämt och allmänna galenskaper utgjorde kärnan i programmet. Paul Hogan var en rolig australiensare men faktum är att han aldrig skulle blivit mer än en tevekändis hemma i Australien och en b-kändis i England om det inte hade varit för att han skrev och hade huvudrollen i en av 80-talets största filmsuccéer. Crocodile Dundee har det där lilla magiska extra som med jämna mellanrum infinner sig. Storyn är enkel. New Yorkjournalist (Linda Kozlowski) träffar bushsnubbe (Paul Hogan) och tar med honom till det stora äpplet. Från djungeln till storstadsdjungeln och olika världar som krockar. En av filmerna som rullade hemma på VHS:n med jämna mellanrum på 80-talet och som jag nyss såg om. Fortfarande lika bra. Humor möter stort hjärta. Det är bara att kapitulera.
/Surskägget

One Crazy Summer (1986)
@@@@
Komiker: Bobcat Goldthwait, John Cusack
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHAAAAAA!
Regissören Savage Steve Holland (bara namnet Savage Steve är ju fantastiskt) gav oss även lika lysande Better Off Dead (även den med Cusack). Savage Steve gillar ju att blanda högt och lågt (mest lågt) och i den här rullen lyckas han få in en kärleksstory mellan Cusack och Demi Moore (när hon fortfarande var naturligt söt och inte den plastkopia vi ser springa runt idag) samtidigt som vi blir bjudna på allehanda galenheter med Bobcat Goldthwait i spetsen. Som komiker är Goldthwait helt otrolig egentligen. Hans utseende får en ju att vilja garva direkt och så slänger han på sig sin galna skrikiga röst och då är det färdiglekt. Hahahahaha! Kolla även in ”skurken” i filmen. Det är skådisen som spelade pappan i Twisted Sisters tidiga musikvideor. Scenen när han stänger och öppnar sin ytterdörr flera gånger och tittar ut för att han tror att folk står där och ska göra dumheter är lysande!
/Surskägget

Hjärtlösa Typer (1986)
@@@
Komiker: Danny DeVito, Bette Midler, Judge Reinhold
Skrattfaktor: Hahahahaha!
Rike Danny DeVito är sjukt less på sin fru Bette Midler. Så han hyr några skumma typer att kidnappa henne. Hans plan är att aldrig betala ut lösensumman så att de till slut ska döda henne. Problemet är att kidnapparna är helt inkompetenta och egentligen väldigt snälla paret Judge Reinhold och Helen Slater (ni vet, tjejen som spelade Stålflickan i hyfsat usla Supergirl). Midler är fantastisk som bortskämd, elak och heeeelt vild rikemansfru som Slater och Reinhold får kämpa för att hålla i schack. DeVito gör likaledes en fantastisk roll som den galne och sure maken som bara vill att kärringen ska dö. En stor hit på 80-talet som känns lite bortglömd idag. Den förtjänar helt klart ett par visningar till.
/Surskägget

En Natt På Stan (1988)
@@
Komiker: Elisabeth Shue
Skrattfaktor: Hehehehe…
Elisabeth Shue ska vara barnvakt åt några snorungar. Självklart går allt åt helvete och ungarna och hon ägnar större delen av natten att irra runt från den ena galna och farliga situationen till den andra. Eftersom att detta är en familjefilm vet vi att inget kommer gå snett och när morgonsolen börjar titta fram är alla hemma i säkerhet utan att mamma och pappa vet ett skit. Okej rulle som var roligare ju yngre man var men som inte har mycket att hämta nu när man är ett gammalt skägg!
/Surskägget

Blind Date (1987)
@@@
Komiker: Bruce Willis
Skrattfaktor: Hahahahahahahahahahahaha!
Bruce Willis skulle snart sparka igång sin actionhjältekarriär med Die Hard, men var fortfarande mest känd som komiker och den roliga halvan av Par i Trubbel a k a Moonlighting (teveserien som gjorde honom känd). Premissen för denna film är lika enkel som lysande. Willis ska på en blind date med Kim Basinger. Innan träffen varnar Willis polare honom för att han ska undvika att bjuda Basinger på alkohol. Inte ens ett endaste glas vin. Willis tycker det låter märkligt men går med på det. Sjs ett endaste glas vin. Willis tycker det låter märkligt men går med på det. nger på alkohol. Zach änd som komiker och den rälvklart dröjer det inte länge förrän Basinger fått i sig lite alkohol och det visar sig nu att hon spårar helt så fort hon får i sig en endaste liten droppe. Med timide och försiktige Willis i hälarna (det är inte ofta han spelar en lugn och fin snubbe så passa på och njut av hans nördroll i den här) flänger Basinger runt på stan på fyllan och skapar kaos. Roligt kaos. Hahahahaha! Visst filmen är inget mästerverk, men Willis och Basinger har schysst samspel och Basinger är faktiskt en riktigt lysande komedienne när hon lägger den sidan till. Vet inte om den går att få tag på längre, men får du chansen så se direkt.
/Surskägget

Airplane! (Titta Vi Flyger) (1980)
@@@+
Komiker: Leslie Nielsen, Lloyd Bridges
Skrattfaktor: Hahahahaha….HAHAHAHAHAHA!
En drift med 70-talets katastroffilmer som många gånger utspelade sig på flygplatser och i stora jumbojetar som på ett eller annat sätt skulle explodera eller inte kunde landa. Hysteriskt rolig när den kom, men har väl tappat en del med åren. Fortfarande riktigt, riktigt rolig på sina ställen. Den långa kön för att spöa skiten ur en hysterisk kvinna bland det roligaste du kan se, däremot kanske autopilotskämtet känns lite daterat idag. Hursomhelst är det en klassiker bland komedier och som sådan bör du ha sett den minst tre gånger.
/Surskägget

Två Systrar För Mycket (1988)
@@@
Komiker: Lily Tomlin, Bette Midler
Skrattfaktor: Hahahahaha!
En sen natt föds på samma sjukhus två olika tvillingpar, det ena till en fattig familj och det andra till en rik familj. Den ganska trötta barnmorskan förväxlar dock bebisarna och det slutar med att ena av den fattiga tvillingbebisen hamnar med den rika familjen och tvärtom. Spola fram tills tvillingarna är vuxna och Lily Tomlin och Bette Midler får chans att spela dubbelroller som rika och bortskämda ”tvillingar” och fattiga ”tvillingar”. Naturligtvis korsas deras vägar och en hel del knäppa galenheter uppstår innan allt reder ut sig på slutet. Lily Tomlin är faktiskt betydligt roligare än många tycks tro och tillsammans med Bette Midler är hon rena rama radarparet. En småknäpp komedi vilket inte är så konstigt eftersom att regissören är Jim Abrahams som gjort Airplane!, Hot Shots 1+2 och Top Secret!
/Surskägget

Cluedo – Mordet är Fritt (1985)
@@@
Komiker: Michael McKean, Madeline Kahn, Tim Curry
Skrattfaktor: HAHAHAHAHA!
Älskar den här filmen, verkligen älskar den. Visst, jag kan inte ge den mer än en trea i betyg för som film är den inte bättre än så, men det betyder inte att jag inte tycker den är helt fantastisk ändå. Bara idén att göra spelfilm av brädspelet Cluedo är briljant. Släng sen in General Senap och Herr Grön i ett hus och låt morden börja! HAHAHAHAHA! Tim Curry är heeeeeelt slut och det händer så många knäppa grejer hela tiden att jag knappt orkar skriva det här medan jag tänker på dem. HAHAHAHA!/Surskägget

Johnny Dangerously (1984)
@@@@
Komiker: Michael Keaton, Joe Piscopo, Danny DeVito
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHA! Fargin icehole HAHAHAHA!
Johnny (Michael Keaton) är en av de farligaste gangstrarna i 30-talets New York. Fast egentligen är han ganska snäll och blev bara gangster för att kunna betala för mammas sjukhusräkningar eftersom att familjen var så fattig att de inte hade råd annars. Det här är en rulle som tyvärr försvunnit helt från radarn. Faktum är att detta borde vara en komediklassiker känd av alla och envar. Keaton är briljant i rollen och Piscopo som Danny Vermin är så hård hahahaha så det knappt går att bli hårdare (eller som han själv säger: I enjoy collecting protection money, putting whores to work, loan-sharking. I enjoy planting bombs in people's cars. These are a few of my favorite things.). Filmen är späckad med knäppa oneliners och snubbelhumor man inte tror är på riktigt. En av mina komedifavoriter från 80-talet.
/Surskägget

Par I Damer (1987)
@@@
Komiker: Bette Midler, Shelley Long, George Carlin
Skrattfaktor: Hehehehehehehehe!
Shelley Long är rikemansflickan och Bette Midler horan som råkar hamna i samma teaterklass. Självklart kommer de inte överens och det blir inte bättre när de inser att de båda två legat med Peter Coyote. Han ska ha sprängts till döds, men damerna vet bättre och börjar jaga honom tvärs över hela USA i hopp om att han ska välja en av dem. Midler och Long är ett perfekt par i den här rullen. Long som stroppig och Midler som sleazy funkar som handen i handsken och kemin mellan dem när de sakta börjar inse att de faktiskt gillar varandra är riktigt bra. Lite väl standard på sina ställen, men en schysst komedi som tyvärr känns lite bortglömd.
/Surskägget

Beetlejuice (1988)
@@@@
Komiker: Michael Keaton, Jeffrey Jones
Skrattfaktor: Hahahahaaaaheheheheheheee!
Den första Tim Burtonfilmen jag såg och man kan väl säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Var hårt inne i en Winona Ryderperiod och det skadade definitivt inte att hon var med i den här. Ryder spelar tonårsdottern till Jeffrey Jones och Catherine O’Hara. Familjen flyttar in i ett hus ute på landet och Ryder håller på sedvanligt tonårsvis på att dö av tristess. Döda på riktigt är Geena Davies och Alec Baldwin, paret som ägde huset innan och som la ner tid och pengar på att renovera det fint. De blir förskräckta när de nya ägarna flyttar in och försöker skrämma bort dem genom att spöka. Problemet är att de är för snälla som spöken och det närmaste som händer är att de blir polare med Winona. I ett sista desperat försök att spöka ordentligt kallar de på herr Beetlejuice (Keaton) som är det elakaste (och roligaste!) spöke du nånsin sett. HAHAHAHAHA Keaton är heeeeelt slut som Beetlejuice och rollen låter honom dessutom vara det HAHAHAHA! Burton drar på med allt som kännetecknar honom vad gäller det visuella och det är bara att luta sig tillbaka och njuta.
/Surskägget

Just One Of The Guys (1985)
@@
Komiker: Eeeeh…
Skrattfaktor: Hehe. He.
En tidig feministisk komedi…eller så feministiskt det blev 1985 när allt var neon och glamour och alla tjejer i alla tonårskomedier alltid visade tuttarna. Terry (Joyse Hyser) har allt hon behöver för att komma in på journalisthögskolan. I alla fall tills hennes lärare utser ett annat reportage som det bästa och inte hennes. Drömmarna håller på att falla isär, men Terry är övertygad om att läraren bara utsåg det andra reportaget som bättre för att det var en kille som skrev det. Hon går därför undercover som kille på en annan skola för att kunna skriva en avslöjande artikel att killar har det lättare i livet än tjejer (som sagt, så feministiskt det blev 1985). Minns den här väldigt vagt men självklart öser man på med de skämt man kan tänka sig, d v s en tjej blir kär i Terry i tron att hon är kille, Terry blir kär i en av killarna och det är pinsamt för Terry att vara i omklädningsrummet. Hehe. He. Typ.
/Surskägget

North Shore (1987)
@@
Komiker: Njaa…
Skrattfaktor: Hehe. Eh?
Storstadskille flyttar till Hawaii för att surfa. Blir där utskrattad av tuffa surfgrabbarna för att han är sämst på en bräda. Blir kär i söt Hawaiiflicka (Nia Peeples då jättekänd från teveserien Fame) som hjälper honom lära sig surfa. Får respekt och blir en vinnare. Det bjussas på ett par enstaka garv här och där, men överlag ska man se den här rullen för surfingscenerna där många av dåtidens giganter var med. Och för att Nia Peeples är söööööööötast!
/Surskägget

This Is Spinal Tap (1984)
@@@@@
Komiker: Christopher Guest, Michael McKean
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAHAHAHA!
Alla rockband i hela världen har sett den här rullen minst trehundraelvatusen gånger i turnébussen. Helt enkelt för att filmen på ett briljant och genialt sätt fångar exakt hur fånigt det ibland kan vara att vara med i ett rockband på en turné som går sådär. Rockbandet Spinal Tap har med sig dokumentärfilmaren Marty DiBergi (Rob Reiner som även står för regin vilket är lysande casting) under vad som ska bli deras stora comebackturné. Allt som kan gå åt helvete går förstås åt helvete. Vi får mini-Stonehenge, dansande dvärgar, ”äggkupor” som inte öppnar sig som de ska, felbokningar, irrande runt backstage på jakt efter vägen till scenen, this goes to eleven och allmän rocknrolldekadens. HAHAHAHAHA! Släng in cameos från Dana Carvey, Billy Crystal, Fran Drescher, Angelica Huston och Fred Willard (HAHAHAHA FRED WILLARD HJÄLTEN!!!!) så blir det ännu roligare. Smell the glove!
/Surskägget

Young Einstein (1988)
@
Komiker: Yahoo Serious
Skrattfaktor: Gäääääääääääsp…
Yahoo Serious drog in 100 miljoner dollar på den här filmen. Ser jag honom ska han få känna på 100 miljoner käftsmällar. Och träffar jag de som gick på bio för att se det här skräpet som gav Yahoo 100 miljoner ska jag ge dem 100 miljoner käftsmällar var också. Gud vilket skräp!
/Surskägget

License To Drive (1988)
@@@
Komiker: Corey Haim, Corey Feldman
Skrattfaktor: Hahahahahahaha!
The two Coreys på höjden av sina karriärer i den film som var den sista riktigt bra rullen nån av dem var med i. Den har allt en 80-talstonårskomedi ska ha. Corey Haim misslyckas med att ta sitt körkort men har lovat sexiga Mercedes (Heather Graham i sin första roll) att de ska ut och åka. Så han snor farsans bil och sticker ut på stan med Corey Feldman. De plockar upp Heather och så bär det av på stan. Självklart går allt fel som kan gå fel och the two Coreys slängs från den ena galna situationen till den andra. Håll framförallt utkik efter James Avery (från Fresh Prince i Bel-Air) som Haims superarga körkortsexaminator. HAHAHAHAHA!
/Surskägget

Disorderlies (1987)
@
Komiker: The Fat Boys
Skrattfaktor: Heh…..
Fat Boys var en hyfsat känd rapgrupp på 80-talet som hade ett par monsterhits först med Wipe Out där de samplade Beach Boys och sedan med The Twist där de samplade Chubby Checker. Landsplågorna var ett faktum och singlar spelades hela tiden överallt. Självklart ska man som rappare med självrespekt göra film. I denna är de tre stycken helt inkompetenta sjukvårdare som anställs att ha hand om en sjuklig gammal miljonär (Ralph Bellamy). Lika inkompetent var manusförfattaren och även de riktigt usla ö-skådisarna på undangömda teveprogram är Oscarsvinnare i jämförelse med Fat Boyskillarna.
/Surskägget

The Wild Life (1984)
@@@+
Komiker: Rick Moranis, Eric Stoltz, Lea Thompson
Skrattfaktor: Hahahahahahahaha…
Cameron Crowe följde upp sitt manus till Fast Times At Ridgemont High med detta manus som är en sorts lös fortsättning. Vi får nu följa ett gäng ungdomar som gått ut high school och antingen kämpar med slavjobb eller festar sig genom college. Chris Penn är lysande i samma typ av roll som Sean Penn gjorde i Fast Times, och Eric Stoltz klockren som the straight guy till Penns crazy guy. Tyvärr har inte den här fått samma genomslagskraft som Fast Times, och även om Wild Life inte är riktigt lika bra är den fortfarande så pass bra att den förtjänar att ses av den stora allmänheten.
/Surskägget

Tough Guys (1986)
@@@
Komiker: Kirk Douglas, Burt Lancaster, Eli Wallach
Skrattfaktor: Hahahahahaha!
Kirk och Burt släpps som gamla gubbar ut ur fängelset där de spenderat större delen av sitt vuxna liv. Det är tänkt att gubbarna är för gamla för att hamna i trubbel och resten av sina dar ska de leva i frid på sina pensionspengar. Riktigt så är det förstås inte. Eli Wallach är lönnmördare som väntat 30 år på att gubbarna ska bli frisläppta så att han kan döda dem enligt det kontrakt han tog sig an ett helt liv tidigare. Problemet är att han är så gammal och närsynt hahahaha att ha ihjäl folk inte är så enkelt längre. Wallach är lysande som den snubblande gamle gubblönnmördaren och Kirk och Burt har mycket bra samspel och lättsam dialog mellan varandra. En trivsam liten komedi om ålder och brott.
/Surskägget

Bill & Ted’s Excellent Adventure (1989)
@@@
Komiker: Keanu Reeves, Alex Winter, George Carlin
Skrattfaktor: Hahahahahahahaha!
Rollen som Keanu var perfekt att spela med sitt stenansikte. Tonårskillarna Bill & Ted är som en blandning av Beavis & Butt-Head och Wayne & Garth. De har ungefär lika mycket i IQ som ett dammkorn och älskar musik. I framtiden är det deras musik som bringar fred i världen men just nu hotas denna framtid för att de är på väg att misslyckas med sina betyg i Historia i skolan. Därför skickas Rufus (Carlin) tillbaka i tiden för att hjälpa dem lyckas. Bill & Ted passar på att använda Rufus tidsmaskin för att åka tillbaka i tiden och ta med sig en bunt historiska personer till sin tid för att få godkänt på sitt prov. Hahahaha! Hela filmen är så korkad på ett så briljant sätt att det bara är att kapitulera. Just när man tror att grabbarna inte kan bli dummare så blir de det. HAHAHAHA!/Surskägget

Arthur (1981)
@@@@
Komiker: Dudley Moore, Liza Minnelli
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHA!
Arthur (Moore) glider runt genom livet härligt überpackad utan ett enda bekymmer i världen. Så länge det finns lite sprit är han glad och begär egentligen inget annat av nån. Arthur ska dessutom få ärva sjuka mängder pengar med villkoret att han gifter sig med Susan (Jill Eikenberry), en kvinna han har noll känslor för men som passar in i finsocieteten Arthurs liv kretsar kring. Så möter han fattiga Linda (Minnelli) som han blir kär i. Pengarna eller kärleken, vad ska Arthur välja? Dudley Moore bjussar på så många sköna garv i den här rullen att det är knäppt. Kanske hans mest kända roll utöver ”10” som förmodligen mer är känd för en halvnaken Bo Derek än för Moores insatser. Hursomhelst är det skrattfest mest hela tiden med lagom dos moral och hjärta.
/Surskägget

Midnight Run (1988)
@@@@
Komiker: Charles Grodin, Robert De Niro
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Alla som sa att DeNiro borde göra fler komedier efter att ha sett Släkten Är Värst måste ha missat denna komiska pärla. Han borde alltid göra komedier för här är han makalös. Grodin (hahahaha orkar inte karln!) är före detta revisor åt maffian som hoppat av och gömt sig. En borgensman skickar De Niro för att hämta Grodin till rättegången vilket retar FBI som försökt hitta Grodin länge. Även maffian tänker hämnas och som om det inte vore nog är det en annan prisjägare som också vill åt Grodin för att komma åt prispengarna. Galna jakter följer och De Niro och Grodin som först inte gillar varandra blir förstås vänner ju mer tiden lider. Grodin är sjukt rolig och De Niro som sylvass prisjägare som mjuknar bjussar också på fler garv i minuten än många komiker lyckas med i en film. Riktigt jäkla bra rulle.
/Surskägget

Tre Män & En Baby (1987)
@@@
Komiker: Steve Guttenberg, Ted Danson, Tom Selleck
Skrattfaktor: Hehehehe…
Baserad på en fransk rulle var detta en av det årets största kassasuccéer. Tre ungkarlar som delar lya får en dag en liten bebis på halsen efter att mamman bara lämnat ungen utanför dörren med en lapp som förklarar att Jack (Danson) är pappan. Hur ska tre grabbar anpassa sina liv för att ta hand om en liten bebis? Humorn är ofta baserad på det enkla myten att snubbar inte klarar av bebisar och självklart att det ska bytas bajsblöjor på de mest idiotiska och därmed roliga sätt. De tre herrarna Guttenberg, Danson och Selleck var på toppen av sina karriärer (jag vet, svårt att tro idag) och hade bra samspel. Standardmall 1A med lite söttsött gullegullgull och hey det funkar för stunden.
/Surskägget

Skjut Inte På Min Kompis (1986)
@@@
Komiker: Billy Crystal, Gregory Hines
Skrattfaktor: Hahahahahahahahaha!
Crystal och Hines är Chicagosnutar och bästa vänner som är lika rappa i käften som de är på att sy in skurkar. När de ska sätta dit knarkkungen Julio blir de nästan dödade i eldstriden och deras chef skickar dem på semester. Väl på plats i Key West bestämmer de sig för att vinter, kyla och skurkar inte är kul och en bar i värmen är bättre. De återvänder för att knyta ihop de lösa trådarna och får reda på att Julio är ute. Nu måste de sätta dit honom innan de kan leva loppan i Key West. Crystal och Hines har fantastisk kemi tillsammans och den ena levererar oneliners roligare än den andre. Samtidigt är det en ganska smutsig och realistisk skildring av den press undercoversnutar lever under. Action och realism å ena sidan och tokhumor å andra sidan skulle kunna blivit fel. Faktum är att det funkar bra. Underskattad rulle som inte blev den jättesuccé den kanske förtjänade att bli.
/Surskägget

Something Wild (1986)
@@@
Komiker: Jeff Daniels, Melanie Griffith
Skrattfaktor: Hehehehehehehehe!
Den här typen av busenkla komedier gjorde nog fan bara på 80-talet. Allt var gladare och enklare på nåt sätt. Melanie Griffith raggar upp Jeff Daniels på ett café för att släpa med sig honom på en high schoolreunion. Daniels är stel kontorsråtta och hon vild och frigjord tjej. Det som börjar som en liten flört växer sig starkare. Det stora problemet är dock ex-pojkvännen Ray Liotta som är elakast och farligast. Här krånglar man inte till det i onödan, det bjussas på ett par garv och lite allvar. Bäst är nog Liotta som helt galen i huvudet och man blir fan rädd för honom på riktigt. Griffiths stora genombrott.
/Surskägget

Titta Han Snackar (1989)
@@@
Komiker: Kirstie Alley, Bruce Willis, John Travolta
Skrattfaktor: Hehehehehehe!
Kärlekskomedi sedd ur en bebis perspektiv. Singelmamman Alley försöker hitta kärleken. Mikey, hennes lilla bebis (vars röst görs av Willis och som bara vi som åskådare kan höra), vet precis vilka snubbar som är rätt och vilka som är fel. Problemet är bara att mamma inte förstår honom. Till slut hittar hon rätt ändå i Travolta. Slutet gott allting gott. Lite för familjevänlig för att bli så där strålande kul, men Willis som Mikeys röst är förstås riktigt kul. Alley och Travolta gör sin grej och det hela funkar som söndagsmatiné. Fick två uppföljare på 90-talet men då hade folk för länge sen slutat bry sig.
/Surskägget

Nyckeln Till Framgång
@@@@
Komiker: Michael J. Fox
Skrattfaktor: Hahahahahahahahaha!
Michael J. Fox är grabben från landet som flyttar in till storstan (New York i det här fallet) för att börja jobba upp sig i världen. Via sin multimiljonärsfarbror får han jobb längst ner på företagsstegen i postrummet men hans ambitioner är betydligt högre än så. Snart har han bluffat till sig ett hörnkontor och låtsas att han är viktig affärsman vilket naturligtvis leder till den ena katastrofen efter den andra. Och inte blir det bättre när farbrors fru börjar intressera sig för honom – för att få honom i säng! HAHAHAHAHA! Fox är förstås lysande i den här typen av roll där han både får vara snabbtänkt, smart och tuff samtidigt som han är stressad, nervös och fumlig. Han balanserar perfekt mellan de båda och bjussar på många stora garv.
/Surskägget

Stir Crazy (1980)
@@@
Komiker: Richard Pryor, Gene Wilder
Skrattfaktor: Hahahahahahaha!
Den här rullen är så jävla knäpp hahahaha. På ett bra sätt. Pryor och Wilder ska åka från New York till Hollywood för att söka jobb där. På vägen tar de massa småjobb för att ha råd att åka. När de jobbar på en bank utklädda till jättefåglar (ja du läste rätt) får några bankrånare en smart idé, lånar dräkterna när Pryor/Wilder har lunch, rånar banken och gissa vilka som åker dit? Resten av filmen utspelar sig på fängelset och planer på hur de ska rymma. Wilder och Pryor har klockren kemi och spelar båda två på sina styrkor. Lite föråldrad rulle som ändå har en bunt stora skratt.
/Surskägget

See No Evil, Hear No Evil (1989)
@@@
Komiker: Richard Pryor, Gene Wilder
Skrattfaktor: Hahahahahahaha!
Självklart ville man efter jättesuccén med Stir Crazy få Pryor och Wilder att jobba ihop igen. Det dröjde nio år men till slut fick man till det. Den här gången är Pryor en blind snubbe och Wilder en döv snubbe som återigen blir anklagade för ett brott de inte begått. Tillsammans måste de nu rentvå sina namn och leda varandra mot fallets lösning utan att dö på kuppen. Pryor som blind är helt fantastisk, han lyckas med konststycket att inte blinka en enda gång han är i bild och det känns verkligen som att han är blind på riktigt. Det är skådespeleri. Filmens manus är ju lite sådär, men Pryor och Wilder är så sköna snubbar att det räcker rätt så långt.
/Surskägget

Borta Bra, Hemma Värst (1988)
@@@@
Komiker: Richard Pryor, Dana Carvey
Skrattfaktort: HAHAHAHAHAHAHA!
Fantastisk lite halvt bortglömd pärla som bara måste ses om du får chansen. Pryor får nytt jobb och ska flytta med familjen som inte är helt nöjda. Ungarna vill inte flytta bort från sina polare och frugan trivs bra där hon är. Men efter diverse om och men går flyttlasset. Ungefär allt som kan gå fel går naturligtvis fel, bland annat lejer Pryor en ung Dana Carvey att köra Pryors SAAB. Det visar sig dock att Carvey har en bunt olika personligheter den ena knäppare och farligare än den andra och det är bara plåt kvar av bilen när han väl kommer fram hahahaha! Lysande är också Randy Quaid som otroligt irriterande granne. Och så har vi snubben som säljer huset. We’re taking it with us! HAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

The Toy (1982)
@@@
Komiker: Richard Pryor, Jackie Gleason
Skrattfaktor: Hahahahaha
Pryor var ju inte bara en grym komiker, han kämpade även en hel del för att ändra på det unkna rasistiska sociala system som råder i USA. I den här rullen blir han lejd av Gleasons miljardärskaraktär för att vara leksak åt Gleason ytterst bortskämde son. Pryor tar väldigt motvilligt sig an jobbet och försöker härda ut att bli behandlad som skit så länge han kan tills det brister för honom. På vägen lär sig både Gleason och grabben att människor faktiskt är lika mycket värda oavsett hudfärg.
/Surskägget

Värsta Gänget (1989)
@@
Komiker: Charlie Sheen, Tom Berenger
Skrattfaktor: Hehehehehehe…
En bunt baseballspelare som det inte gått vidare bra för/är till åren/lider av skador får sista chansen när en ny ägare tar över Cleveland Indians. Vad de inte vet är att den nya ägaren räknar med att de ska vara sämst och förlora allt. Detta för att hon ska kunna flytta laget från Cleveland till Miami och sparka alla. Självklart går det inte riktigt som hon tänkt sig. Sport och humor går hand i hand och här bjussas det väl på alla klichéer i boken och några till. Det är lite halvroligt hela tiden men blixtrar aldrig till. Okej rulle som fick alldeles för många uppföljare som bara blev sämre och sämre.
/Surskägget

Back To The Beach (1987)
@@+
Komiker: Frankie Avalon
Skrattfaktor: Hehehehehe!
Parodi på och drift med 60-talets surfarrullar som ungdomar fick godta att se på alla de drive-inbiografer som fans utspridda över hela USA. Å andra sidan satt alla bara och hånglade i bilarna så ingen brydde sig väl vad som visades på duken i vilket fall. Frankie Avalon hade sin storhetstid i dessa filmer och spelar en karaktär som är alla klichéer i boken sammanklistrade till en. Det busas lite på stranden, det busas lite på surfbrädorna och så busas det lite mer på stranden till ett riktigt schysst soundtrack. Tämligen okänd rulle som faktiskt är helt okej med tanke på liten budget och i princip enbart okända namn (söta Lori Loughlin var väl hyfsad känd vid tidpunkten men vem minns henne idag?).
/Surskägget

My Best Friend Is A Vampire (1988)
@@@
Komiker: Robert Sean Leonard
Skrattfaktor: Hehehehehe…
Lite udda rulle som jag misstänker de flesta faktiskt inte sett. Inga jättestjärnor som dragplåster (Leonard är väl mest känd som en av studenterna i Döda Poeters Sällskap) men fylld av härlig 80-talskänsla och en hyfsat originell vampyrstory. Leonard blir biten av kvinnlig vampyr och vägrar först inse faktum innan han till slut måste gå med på att han faktiskt blivit vampyr. Som den snälle kille han är dricker han grisblod han köper hos lokala slaktaren istället för att skada människor. Sakteliga börjar han anpassa sig till sitt nya liv när en vampyrjägare börjar jaga honom. Hahahahaha!
/Surskägget

Weekend at Bernie’s (1989)
@@@
Komiker: Andrew McCarthy
Skrattfaktor: Hahahahaha.
Två grabbar (McCarthy och Jonathan Silverman) som försöker ta sig upp i karriären upptäcker ett litet bokföringsfel som leder till att deras chef Bernie vill döda dem (han är lite halvt inblandad med maffian liksom). Han ska ha en stor fest i sitt strandhus och bjuder dit dem för att döda dem medan de tror att deras stora karriärskliv är i antågande. Det ena leder till det andra och maffian dödar Bernie och grabbarna låtsas sen att Bernie är vid liv vilket leder till fler mordförsök på honom från maffian. Hahahaha! Det är lika knäppt som det låter. Stackars Bernies lik blir släpat hit och dit och grabbarna gör allt för att ingen ska fatta att han är död.
/Surskägget

Jakten På Sam Cooper (1983)
@@
Komiker: Steve Guttenberg
Skrattfaktor: Hehehehe
Guttenberg är osynlig och blir jagad av CIA (eller om det är FBI eller om det är nåt annat statligt organ, whatever!). Under tiden blir han kär i en snäll tjej som hjälper honom och sen också blir kär i honom och då har sex med honom (eftersom att han är osynlig ligger hon näck på sängen å åmar sig lite). Guttenberg är väl lite halvkul och större delen av tiden får vi bara höras hans röst. Okej rulle som du glömt när du sett den.
/Surskägget

När Harry Mötte Sally (1989)
@@@@
Komiker: Billy Crystal, Meg Ryan
Skrattfaktor: Hahahahahahahahaha.
Romcommarnas stora romcom. Alla andra kärlekskomedier jämförs väl fortfarande med den här och Meg Ryans fejkade orgasm på ett café är filmhistoria. Billy Crystal är klockren i rollen som Ryans bäste vän och Ryan föddes med all förmodan för att vara med i just den här filmen (kan hon sluta plastikoperera nyllet så hon ser ut som Jokern, vad fan!). Älskar att Crystals karaktär är så pessimistisk att han alltid läser sista sidan i en bok så att han vet hur den slutar om i fall att han skulle dö innan han hinner läsa klart boken.
/Surskägget

Vem Satte Dit Roger Rabbit? (1988)
@@@@
Komiker: Bob Hoskins, Roger Rabbit
Skrattfaktor: HAHAHAHAHAHAHA!
En nyskapande blandning av tecknad och riktig film (har gjorts förr men här tog man ett par kliv framåt i utvecklingen). Öppningsscenen är fem minuter helt tecknad film i bästa Tom & Jerrystil där kaninen Roger försöker rädda Baby från att göra illa sig när mamma är borta. Plötsligt ryter nån ”Bryt!” och det visar sig att de tecknade figurerna lever på riktigt i vår värld. Hahahahahaha! Hoskins är privatdeckare som först blir lejd för att avslöja Rogers frus otrohet men som sen måste rädda Roger när denne blir oskyldigt anklagad för mord på filmdirektör. Självklart gillar inte Hoskins tecknade figurer och samarbetet är skakigt. Nånstans sitter tonåringar fortfarande och har lite för snuskiga fantasier om Jessica Rabbit, Rogers tecknade rödhåriga och mycket sexiga fru. Hahahaha!
/Surskägget

Zapped! (1982)
@@
Komiker: Scott Baio? Eeeeeh, ok…
Skrattfaktor: Hehe.
Kultklassiker som inte är nåt vidare egentligen men som bjussar på tillräckligt med tuttar och sexskämt för att ha blivit poppis bland tonårskillar långt innan American Pie var påtänkt. Baio är nörd som efter en labbolycka utvecklar telekinesi. Nu när han kan flytta på saker med sina tankar är det bara en tidsfråga innan han får kjolar att blåsa upp och behåar att flyga av. Slutscenen när det är Prom Night och Baio släpper lös sina krafter på alla närvarande är en orgie i flygande kläder och nakna tonåringar. Shit, de hade verkligen ingen skam i kroppen på 80-talet hahahahaha!
/Surskägget

torsdag 23 december 2010

Julkalendern 23 dec - Humorfilmens historia

När filmen uppfanns dröjde det inte länge innan filmskaparna insåg att humor hade en given plats på vita duken. Det som förut enbart kunnat njutas av på cirkus eller teater kunde man nu effektivt sprida för folk över hela världen. Självklart utvecklade man främst slapsticken, den fysiska humorn, då stumfilmen av sin natur inte kunde återge ljud och därmed inga roliga oneliners. Fysisk humor funkar dessutom ofta lika bra i hela världen. Släng ett bananskal på marken och låt nån halka på det och riva ner en hink vatten över nån annan och folk kommer skratta.
Filmen gav också möjligheten att börja göra skämt som man inte kunde göra på teatern. Bland annat kunde man ju ha jätteroliga biljakter där galna poliser jagade ännu galnare skurkar. Man kunde använda hela sin omvärld som dekor och utnyttja till exempel fallande hus för maximal, och farlig, punchline.
En som tidigt såg potentialen med komedin som egen genre var Mack Sennett som bildade produktionsbolaget Keystone Productions och snart blev känd som the king of comedy. Sennett insåg att humor måste vara överdriven för att blir riktigt kul och brukade därför spela in på en låg hastighet och sedan spela upp på en hög hastighet så att virrvarret av galna händelser kändes ännu snabbare än vad de var i verkligheten. Låt oss med Sennett som avstamp ta en snabb titt på humorfilmens historia.
PS. Innan ni kommenterar ihjäl er att ”ni glömde den” och ”varför är inte den och den med” så är detta inte tänkt att vara en komplett guide till alla komiker som nånsin setts på bioduken. Det här är en väldigt kort sammanfattning med några av de viktigaste förgrundsfigurerna.

10- och 20-talet
Keystone Cops. Detta var Sennetts största varumärke. En bunt galna och tokiga poliser som i full fart och fläkt jagade allt och inget medan förstörelsen runt dem spreds som en orkan.

Fatty Arbuckle. Den första stora komikern som förmodligen skulle blivit en legend om hans karriär inte dött helt när han blev falsk anklagad för ett mord på en prostituerad. Trots att han friades helt var skadan skedd och karriären tog aldrig fart igen.

Charlie Chaplin. Vet du inte vem Chaplin är ska du skämmas. Började sin karriär hos Sennett men det dröjde förstås inte länge innan han var megastjärna.

Buster Keaton. Känd som stenansiktet. Vad som än hände runt honom visade han aldrig en min. Känd för sina våghalsiga stunts och mest känd för det mest våghalsiga stuntet av dem alla, en riktig husvägg med bara ett litet fönster som hål släpptes över honom. Hade han stått nån centimeter fel hade han fått allt i skallen.

Harold Lloyd. Ofta känd som den tredje stora stumfilmskomikern, för alltid överskuggad av Chaplin och Keaton. Mest känd för att ha hängt i en klocka. Med en braaaaaa bit ner till marken förstås.

30-talet
Helan & Halvan. Ljudfilmen var introducerad och den tjocke Oliver Hardy och smale Stan Laurel blandade slapstick med oneliners. Gjorde mängder med filmer ihop och när Hardy dog lovade Laurel att aldrig vara med i en film igen. Vilket han aldrig var. Satte standarden för alla tjock/smalkomikerduos från och med då och framåt.

Bröderna Marx. Geniet Groucho kunde dra ordvitsar som ingen annan. De övriga bröderna bidrog alla med sin speciella talang framförallt kring musikinstrument. Hysteriskt roliga scener varvades med ett par musikalnummer.

W.C. Fields. Tjockalkisen som alltid var lite packad och inte tyckte om små barn. Hade en miljon oneliners på lager och var alltid lite lagom oförskämd. Som karaktär alltså. Privat har jag ingen aning.

Mae West. Kvinnan som var fräckare och roligare än de fräckaste fräckisarna. Är det en banan i fickan eller är du bara glad att se mig myntades av henne. Fantastiskt smart och rapp i replikerna.

Screwballkomedier. En hel genre som skojade mycket med sociala regler och tabun och som var fyllda till bredden med snabba repliker och lite galna visuella skämt. Gjordes en hel del såna även på 40-talet.

40-talet
Frank Capra. Regissör som satsade på roliga filmer med ett starkt socialt patos. Det var den lille, arbetssamme och skötsamme mannen mot stora elaka världen, korrupta politiker och hjärtlösa fabriksägare.

Spencer Tracy & Katharine Hepburn. Gjorde en mängd romantiska komedier där de ofta först ställdes mot varandra för att finna varandra på slutet. De hade grymt kemi och rappa dialogutbyten.

Abbott & Costello. Tog väl över efter Helan & Halvan som favoritkomikerduon. Abbott var lång och smal och snackade snabbt och var lite för smart för sitt eget bästa medan Costello var kortare och tjockare och som en stor bebis. Till slut gick det på tomgång men de hade en hel del bra i början av karriären.

50-talet
Jerry Lewis & Dean Martin. När Abbott & Costello slutade vara roliga tog Lewis & Martin över tronen. Martin spelade the straight man mot Lewis knäppis. När de splittrades fortsatte Lewis sin karriär och återuppväckte slapsticken igen. Hans gummiansikte lär ha inspirerat Jim Carrey.

Billy Wilder. Regissören som försökte hitta vägar runt den stenhårda censuren och införa så mycket sex som möjligt i den strikt familjevänliga våg som rådde i Hollywood. Lyckades väldigt bra med t ex Some Like It Hot och The Seven Year Itch. Å andra sidan var det bara att rikta en kamera åt Marilyn Monroes håll för att det skulle börja osa sex.

Bob Hope. Liten glad farbror som var vass på oneliners och som var känd för att underhålla amerikanska trupper runtom i världen.

60-talet
Peter Sellers. Rosa Panternserien skapade en ny komiska superstjärna när Sellers klev runt som den ständigt superfumlige Inspektör Clousseau. Han kunde även ses som en galen indisk skådis i fantastiska Åh, Vilket Party!

Blake Edwards. Regissören bakom de flesta Rosa Panternfilmerna.

70-talet
Mel Brooks. Kungen av parodier.

Woody Allen. Kungen av intellektuell humor. Ständigt nervös och babblig har Allen spelat sig själv mer eller mindre i alla filmer han nånsin gjort.

Burt Reynolds. Första skådisen vars film drog in över 100 miljoner på bio (Nu Blåser Vi Snuten). Han var charmig, lagom kaxig och hade glimten i ögat.

SNL-gänget. De tog klivet från teve till stora duken och är för många för att lista ordentligt. Men alla känner ju till Chevy Chase, Dan Aykroyd, John Belushi, Steve Martin, Martin Short och Bill Murray bland andra.

Monty Python. Liksom SNL-gänget gick Monty från teve till stor duk. Galen satir, kiss- och bajsskämt och smarta ordvitsar. Python bjussade på allt.

Richard Pryor. Mannen som sparkade upp många stängda dörrar. Komiskt geni som levde galet liv och bjussade på många stora filmer.

Cheech & Chong. Att röka gräs är kul, det visste Cheech & Chong som inga andra och rökte på för fullt och hamnade i galenskaper långt innan Seth Rogen gjorde det hippt igen.

80-talet
John Hughes. Kungen av highschoolkomedier.

Bröderna Zucker. Tog parodierna till en ny nivå med Titta, Vi Flyger och Nakna Pistolenfilmerna.

Eddie Murphy. Komedikungen på 80-talet. Kunde fan inte göra nånting fel då, allt var maximalt kul hela tiden.

Goldie Hawn. Förvirrade och söta Goldie gled runt som ett blont yrväder i rullar som alla fick namnet ”Tjejen som…”.

Tom Hanks. Roligast innan han bestämde sig för att bli allvarligast.

John Candy. Hahahahaha. Karlen var för kul.

90-talet
Jim Carrey. Mannen med gummiansiktet som tagit slapsticken till nya nivåer. Komiskt geni.

SNL-gänget. Nytt blod gav showen nytt liv och nya filmstjärnor föddes. Adam Sandler, Mike Myers, Dana Carvey, Chris Rock, David Spade, Chris Farley och Rob Schneider är några av komikerhjältarna från den här tiden.

Bröderna Farrelly. Tog äckelkomedierna till nya höjder och försöker ständigt höja ribban med varierande resultat.

Bröderna Coen. Ibland mörka komedier, ibland galet färgglada komedier. Det enda man kan vara säker på när Bröderna Coen släpper ny film är att det alltid är roligt även om det är nattsvart och hemskt.

00-talet
Kevin Smith. Regissören som gav oss Jay & Silent Bob den roligaste tjock/smalkomikerduon sedan Helan & Halvan.

Will Ferrell. Den komiker som verkligen äger första årtiondet på nya århundradet.

Sacha Baron Cohen. Med karaktärer som Ali G och Borat har sensationellt snabbttänkte och talangfulle Cohen placerat sig stadigt på komedikartan.

Vince Vaughn. Från seriös dramaskådis till en av de roligare killarna på bioduk.

Steve Carrell. Fumlig, blyg, knäpp och fullständigt briljant.

Judd Apatow. Finns det en riktig komedisuccé som denna man inte producerat eller regisserat under 00-talet? Ja, men knappt.

Ben Stiller. Efter att ha kämpat på länge, länge exploderade till sist Stillers komiska genialitet i Zoolander, Släkten Är Värst och Dodgeball för att nämna några.

10-talet
Zach Galifianakis. Visst är det lite för tidigt för att på allvar peka ut detta årtiondes stora komiker, men vilde och skäggige Galifianakis kommer helt klart ligga på denna lista oavsett om han aldrig släpper en film till.

onsdag 22 december 2010

Julkalendern 22 dec - Mel Brooks

Inte många luckor kvar nu och tyvärr alltför många filmroligheter som vi inte kommer hinna nämna i kalendern. Däremot lever ju bloggen alltid kvar och många har vi redan skrivit om under de åren som gått. Här har vi en man som absolut måste få sin plats i årets julkalender. Mel ”fucking” Brooks. Rolig både framför kameran och bakom. 84 år ung så har han en utomordentlig lista bakom sig av sköna komedier, ofta medverkade han i dem själv och stod även för manus och regi. Filmerna hade en tendens att i Sverige döpas till ”Det våras för..” oberoende vad de handlade om. Lika knäppt som ”Tjejen som…” rullarna. Mel Brooks höll på att skratta ihjäl sig när han hörde detta istället för att bråka om hur de förstört hans filmtitlar i detta avlånga land. Karln har humor. De säger att ett gott skratt förlänger livet och i såfall kommer den här sköna gamla galningen att leva 100 år till. Vi tar en titt på några klassiker.

Det våras för Frankenstein (Young Frankenstein, 1974)
@@@@
Parodi på gamla svart-vita skräckisar och då i synnerhet Frankensteins monster. Gene Wilder är sonson till den galne Doktor Frankenstein och återvänder till den gamla byn för att experimentera på döda och försöka få liv i dem. Det här är så roligt så det knappt finns någon hejd. Många klassiska scener. Madeleine Kahn hahaha! Peter Boyle som monstret hahaha! Marty Feldman som puckelryggen Igor HAHAHAHA! Om du inte har sett den så lägg till den på din lista nu. Du kommer inte att ångra dig.
/Vrångmannen

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Gene Hackman är fantastisk i sin lilla cameo som den blinde gubben som retar upp monstret tusen varv i sekunden hahahahaha! Härlig pärla för alla som gillar sina sköna skräckklassiker.
/Surskägget

Det våras för sheriffen (Blazing Saddles, 1974)

Det våras för stumfilmen (Silent Movie, 1976)
@@@@
Hahahaha! Detta är verkligen en stumfilm i ordets rätta bemärkelse. Noll repliker, bara ljudeffekter, musik, fars och slapstick. Det är så bra att man baxnar. Mel Brooks som avdankad filmregissör har fått idén att göra en stumfilm och samla ihop de största stjärnorna att medverka (Burt Reynolds, James Caan, Paul Newman m.fl). Med sina två bästa kompisar Marty Feldman i flygmössa hahahaha och Dom DeLuise HAHAHAHAHAHA åker han runt i Hollywood och försöker få sin film gjord. Den enda som har en endaste replik i filmen är mimaren Marcel Marceau som när han blir tillfrågad om han vill vara med i stumfilmen säger ”No!”. HAHAHAHAHAHAHAHAA! Se den häääääär. Varför sitter du och läser bloggen? Se den här rullen nu!
/Vrångmannen

@@@@
Älskar att mimaren Marceau är den enda som har en replik. Sån humor är genial. Påminner mig alltid om att Marceau på toppen av sin karriär släppte en LP "Marcel Marceau Live". Det var knäpptyst i 40 minuter sen kom en minuts applåder! HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Mer sånt.
/Surskägget

Det våras för galningarna (High Anxiety, 1977)
@@@@
Hejdlös drift och hyllning av Alfred Hitchcocks kändaste thrillers. Igen skitkul hela vägen och den lyckas också fånga Hitchcockstämning fantastiskt bra trots all humor (eller kanske på grund av). Mel Brooks tar jobb på ettt dårhus som överläkare men någon vill inte att han ska vara där och snoka. Han lider också av akut höjdrädsla vilket skurkarna naturligtvis tar vara på. Igen massor av klassiska scener. Mel Brooks jagas av 100-tals fåglar som skiter ner honom HAHAHAHA! Blickarna från alla så man aldrig ska veta vem som är bad guy HAHAHAHA! Sitter du kvar och läser? Gå och kolla på Det våras för galningarna nu! Vad är det här?!
/Vrångmannen

Det våras för rymden (Spaceballs, 1987)
@
Oj vad skit den här Vrångmannen kommer att få för det här betyget. Parodi på Stjärnornas krig och andra rymdrullar. Den är inte rolig någonstans. Det går inte att titta på den här filmen. Har jag börjat bli för gammal? För vrång? Tror inte det. Jag gillade den inte som ung och glad heller. Ett riktigt jävla bottennapp tyvärr som funnit sin kultstatus hos filmnördar. Vad hände Mel Brooks? Vad hände? Kanske får ge den en chans till när jag är pruttfull eller något. Det gåååår inte att se den här. Det går inte.
/Vrångmannen

@@@@+
Vrångmannen och jag är oftast vänner, men efter den där helt obegripliga sågningen måste jag nu döda honom nästa gång vi ses. Det här kan vara Mel Brooks finaste stund och han sätter fingret mitt i prick på alla roligheter i Star Wars, Star Trek, Alien och andra sci-firullar. John Candy som halvhunden Barf är magiskt kul. Daphne Zuniga (not in here, this is a Mercedes hahahahaha!) som prinsessan och Bill Pullman (princess, you're ugly when you're angry hahahahaha!) som en blandning av Luke och Han är otroliga. Brooks själv som The Mighty Yoghurt! HAHAHAHAHAHA! Och ge Rick Moranis en Oscar för Dark Helmet (go to ludicrous speed hahahahahahaha!). Hans Dart Vaderparodi är så sjukt jävla rolig. Filmen kryllar av så många oneliners, gags, slapstick, ordvitsar och klockrena karaktärer att det är löjligt. Alla som gillar humor älskar den här. ALLA! Utom en tydligen. Jag börjar starkt ifrågasätta om Vrångmannen har nån humor i kroppen överhuvudtaget efter den sågningen. Vad är det här!? VAD ÄR DET HÄR!?!?!?
/Surskägget

Det våras för slummen (Life Stinks, 1991)
@@@
Mel är tillbaka. Inte i suverän toppform men med en rätt rolig och mer ”normal” komedi än de galna slapstickfarser han tidigare har bjudit oss på. Mel Brooks är en smutsigt rik företagspamp som slår vad om att han kan leva i slummen utan några som helst tillbehörigheter. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. En lite mysig rulle med några sköna garv.
/Vrångmannen

@@
Knappt okej rulle där Mel börjar kännas lite gammal och daterad. Kanske för att han för en gångs skull inte kör en parodi utan en mer vanlig komedi. Några sköna garv finns där men det är långt mellan dem.
/Surskägget




Och vad är det här VAD ÄR DET HÄR!!! Såga Spaceballs! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

tisdag 21 december 2010

Julkalendern 21 dec - Eddie Murphy

Kan man ha en komedispecial utan att ha med Eddie Murphy? För oss är det ganska otänkbart. Visst har de senaste åren varit väldigt fattiga på bra material (som ni snart ska få se) men snubbens hela tidiga karriär fram till 90-talet är okränkbart i sin perfektion. Vi har recenserat en del av hans stora succéer och riktigt bra filmer tidigare i olika sammanhang. Snuten i Hollywood, 48 Timmar, Snuten i Hollywood 2 (men inte 3 nej nej), Ombytta Roller, Bowfinger och de fantastiska stå-uppfilmerna Delirious och Raw som bara de två för alltid ger honom supergudstatus i komedisammanhang.
Tyvärr verkar det som att idéerna tog slut när 90-talet dök upp och 00-talet har varit i princip lika trist med en massa familjekomedier han säkert gör för att hans ungar ska ha nåt att glo på. Då och då har det dock poppat upp en film där han nästan varit lika rolig som i sina glansdagar. Vi ska försöka beta av några av de mer intressanta men bangar självklart inte för bottennappen heller. Shrekserien tar vi inte upp här även om Murphy som The Donkey är fantastiskt kul, och alla sunkiga familjefilmer från Dr Dolittle till Dagispapporna till Spökhuset skiter vi också i.

The Golden Child (1986)
@@@
Murphy är utvald att rädda liten pojke som är godheten inkarnerad men som nu blivit bortrövad av elaka demoner. Murphy tror naturligtvis inte på demoner eller spöken och avfärdar allt med trehundra oneliners i sekunden tills han inser vad han står emot. Rätt taffliga effekter t o m för att vara 80-talet men full fart och fläkt hela tiden. Och förbannat kul. Tappar lite med åren men fortfarande väl värd att se vid tillfälle.
/Surskägget

En Prins I New York (1988)
@@@@
HAHAHAHA! Murphy är afrikansk prins som snart ska gifta sig och bli kung. Problemet är att han inte fått välja kvinna själv och anser att det är fel sätt att sköta så viktiga saker på. Han sticker därför med sin pappa kungens tillstånd till USA för att se om han kan hitta en kvinna som vill ha honom för honom och inte för att han är blivande kung. Självklart sticker han till Queens för ”där måste det bo en massa prinsessor”. Uppvuxen som han är bland lyx och rikedom har han inte så mycket koll på världen men hans sköna naivitet och glädje vinner till slut över en vacker och smart kvinna. Här började Murphy leka med att spela flera olika roller i samma film med hjälp av en massa make-up, bland annat blev han en 70-årig judisk farbror. Mycket garv och härliga karaktärer, den här är ett måste.
/Surskägget

48 Timmar Igen (1990)
@@
Nej, uppföljaren är inget vidare. Kemin mellan Nolte och Murphy från ettan är inte lika bra i tvåan av nån anledning och manuset är ett skämt. Inte en total katastrof men nästan.
/Surskägget

Boomerang (1992)
@@
Murphy är cool snubbe som lägrar brud efter brud efter brud tills en brud en dag lägrar honom utan att ringa tillbaka. Det är dessutom hans nya chef. Murphy tappar sin mojo men Halle Berry hjälper honom att hitta den. Småputtrigt kul kärlekskomedi som är okej men inte mer.
/Surskägget

Vampire In Brooklyn (1995)
@
Gud nej. Murphy är flerhundraårig vampyr som bor i Brooklyn. Nej nej nej. Dumt och inget kul.
/Surskägget

Den Galne Professorn (1996)
@@@
Lite av en comeback för Murphy och första filmen på länge som var en riktigt stor succé på biograferna. Murphy spelar en miljon olika roller (snyggt parodierat av Jack Black i Tropic Thunder) och är bitvis sjukt rolig. Man har snott Jerry Lewis gamla pärla Dr Jäkel och Mr Hyde och gjort om den till en fet professor som blir smal och cool (men lite för galen och elak) istället för en nördig professor som blir cool (men lite för galen och elak). Släng in lite moralkakor och kärlek så har du filmen. Lite för överskattad, men visst är den bra.
/Surskägget

Metro (1997)
@@
Murphy försöker sig på en ny Snuten i Hollywood och spelar gisslanförhandlare. Glappkäften går som aldrig förr och det skjuts och sprängs en hel del, men det stora lyftet saknas. Plus i kanten dock för att man verkligen ser att han försöker.
/Surskägget

I Spy (2002)
@@@+
Gillar den här ovanligt mycket trots att det egentligen inte är mycket mer än ännu en actionkomedistänkare i mängden. Men Owen Wilson är sjukt charmig och Murphy faktiskt riktigt rolig och de lyfter denna standardrulle till lite mer än bara standard. Känns som att denna är lite bortglömd och förbisedd och det är synd för den förtjänar absolut ett bättre öde. Det är lite action, liten spionage och en Murphy som visserligen inte når upp till sina glansdagar men som inte är så långt ifrån.
/Surskägget

måndag 20 december 2010

Julkalendern 20 dec - Robin Williams

Hahaha ytterligare en dåre. Robin Williams. Karln fyller 60 nästa år och är fortfarande helt galen. Startade karriären som många andra komiker på tv i bl.a The Richard Pryor Show och 70-talssuccén Mork och Mindy samt i standup comedysammanhang. Filmen var förstås den naturliga vägen att ta och som många begåvade komiker så har Williams gjort sin beskärda del av dramatiska roller, så många att det nästan bara är från de filmerna man minns honom mest, samt sin beskärda del av kokain och andra olagliga substanser. Han har en naturlig begåvning för seriösare karaktärer men när han är rolig så är han förbannat rolig. Vi hyllar Robin Williams för sin komik och sin vanvettiga energizer-bunny-energi och det är inte helt otippat komedierna vi sneglar åt i den här luckan.

Good Morning Vietnam (1987)
@@@@
En dramatisk komedi? En komedi med allvarliga inslag? Skit samma. En bra jävla rulle är det i alla fall och för det mesta en riktigt rolig sådan. Williams spelar radio diskjockeyn Adrian Cronauer som under vietnamkriget blir satt som radiopratare mitt i stridens hetta i Vietnam. Det visar sig att han minst sagt har lite oortodoxa metoder när det gäller att underhålla i radion. Älskad av fotsoldaterna och hatad av de närmaste befälen hahaha! Robin Williams formligen glöder i den här rollen och helt klart är det en av de där klockrena fullträffarna när det gäller casting och talang. En remake med Jim Carrey någon?
/Vrångmannen

@@@@
Mycket bra film med en lysande Robin Williams. Humorn och allvaret omslingrar varandra perfekt och Williams navigerar skickligt mellan prutthumor och dödligt allvar utan att det känns konstigt. Får ni chans så köp originalsoundtracket (soundtracket har släppts i senare utgåvor med bara låtarna utan mellansnack) med Adrian Cronauer mellan låtarna. Hur kul som helst.
/Surskägget

Toys (1992)
@
Nej.
/Vrångmannen

@
Fast samtidigt så...hahahahaha NEEEEEEJ!
/Surskägget

Mrs. Doubtfire (1993)
@@@@
Har alltid gillat den här rullen. Robin Williams är helt slut som den arbetslösa skådisen som inte får träffa sina barn för sin exfru så han klär ut sig till brittisk kärring (hahaha!) och söker jobbet som nanny till sina egna ungar. Också här lite eftertanke och lite allvar med det skulle inte vara en Robin Williamsrulle om man inte fick några stråkar och lite motgång. Bortsett från detta så en riktigt bra familjekomedi och Robin Williams är precis lika kokainsnabb i vändningarna som vanligt. Don’t be hatin’.
/Vrångmannen

@@@@
Det skulle kunna vara lätt att dissa den här rullen men Williams lyckas åter med konststycket att faktiskt vara rätt allvarlig och seriös mitt i den galna humorn. Visst garvar man hårt åt hans make-up och brittiska accent, men det skär också i hjärtat när man ser vad han är villig att gå igenom för att få träffa sina barn.
/Surskägget

Jack (1996)
@
I arslet på Robin Williams.
/Surskägget

Flubber (1997)
@@
Tja, det här är väl ok. Kanske. Gammal Disneyrulle som fått en Disneyremake med Robin Williams i huvudrollen som den tankspridde professorn. Han uppfinner ett snorgrönt slem som kallas Flubber och som lever och studsar omkring. Minns inte så mycket mer men fartfyllt för kidsen är det allt.
/Vrångmannen

@
I arslet på Robbie Williams.
/Surskägget

Två Pappor För Mycket (1997)
@
I arslet på Billy Crystal.
/Surskägget

Patch Adams (1998)
@
I arslet på en clown.
/Surskägget

Death to Smootchy (2002)

söndag 19 december 2010

Julkalendern 19 dec - Bill Murray

En snubbe som lite på fyllen en kväll i Stockholm sätter sig i en golfbil och kör på en av huvudstadens största gator, Kungsgatan, för att det är en lite kul idé, blir tagen av snuten och sen med en axelryckning viftar bort det dagen efter i kvällstidningarna som ett skämt förtjänar alltid vår respekt och stående ovationer. Heter snubben Bill Murray och råkar vara en av de roligaste personerna på vår planet blir det dubbelt så kul. Hahahahaha!
Han är så skönt avslappnad herr Murray. Lite blasé och nonchalant, men alltid med en skön oneliner eller tre i bakfickan. Han tillhör dessutom den där skaran som klarar av både komedi och drama utan problem och har bjussat på några av vår tids stora komiska mästerverk (Ghostbusters, Lumparkompisar, Måndag Hela Veckan) och även några av vår tids stora dramatiska mästerverk (Lost in Translation, The Royal Tennenbaums).
Vi kommer självklart enbart koncentrera oss på hans komedifilmer i denna julkalender, och då enbart de filmer vi ännu inte recenserat i andra sammanhang. Men klicka på länkarna så hamnar ni där direkt.

Klantskallarna (1979)
@@
Bill Murray som knäpp sommarlägerledare? Ja, låter ju helt okej på papper. Tyvärr tappar filmen fokus alltför ofta och vill lite för mycket. Det bjussas på några riktigt stora garv, men samtidigt är det alldeles för många transportsträckor för att det ska vara okej. Murrays första långfilmshuvudroll så det kan ursäkta bristen på fokus. Men han sätter ribban för hur hans humor skulle komma att gestalta sig vidare genom karriären. Lite disträ och på ytan blasé med ett hjärta av guld innerst inne.
/Surskägget

Caddyshack (1980)

Lumparkompisar (1981)
@@@@@
HAHAHAHAHA sååååå ska det se ut! Murray har inget vidare jobb, ingen flickvän och är rätt så trött överlag på livet så han bestämmer sig för att lura med sig polaren Harold Ramis och gå med i armén. Där träffar han på en bunt knäppa men sköna lirare som John Candy (hahahahaha!) och Judge Reinhold. Självklart är Murray en slacker och inte poppis hos arge sergeanten och de försöker hela tiden bräcka varandra i att smita undan/dela ut straff. Allt flyter på tills Murray och Ramis måste in i Tjeckoslovakien för att rädda sina polare från ryssen. I en ombyggd husbil/stridsvagn hahahahaha! Mängder med sköna garv hela tiden och fett med action där det behövs är detta en perfekt actionkomedi.
/Surskägget

Ghostbusters (1984)

Little Shop of Horrors (1986)

Scrooged (1988)


Snabba Pengar (1990)
@@@
Murray kliver in på bank utklädd som clown och ska råna stället varpå ingen tar honom på allvar hahahaha! Till slut lyckas han förstås få tag i lite pengar. Det tas gisslan och busas med snuten i ungefär halva rullen. Den andra halvan handlar om hur Murray och hans kumpaner försöker ta sig till flygplatsen med pengarna och komma undan. Första halvan i banken är helt klart bäst och en fyra, den andra halvan känns lite för långdragen. Skön rulle som kunde varit bättre.
/Surskägget

What About Bob? (1991)
@@@@
HAHAHAHAHAHA! Richard Dreyfuss är psykiatrikern som hjälper Bob (Murray) att komma tillrätta med sig själv och livet. Bob är dock en mycket krävande patient och när Dreyfuss tar en välbehövlig semester lyckas Bob lokalisera honom och dyker upp vid semesterhuset hahahaha! Murray är klockren som Bob som inte har nån av-knapp och Dreyfuss är lika lysande som psykiatrikern som sakta men säkert börjar bli lika galen som sina patienter hahahaha allt på grund av Bob. Lysande humor.
/Surskägget

Groundhog Day (1993)
@@@@@
Murray är en väderlekskille som skickas iväg för att rapportera om Groundhog Day, dagen då resten av årets väder ”bestäms” av hur ett murmeldjur kryper ut ur sin håla enligt lokal tradition. Murray är så ilsk och bitsk hahaha och tycker hela skiten är ett stort slöseri med hans tid. Men när han vaknar varje morgon är det samma dag och han tvingas återleva samma dag om och om igen. Först utnyttjar han situationen för egen vinning, men snart blir han rätt trött på att trampa på i samma hjulspår om och om igen. Kan han bryta mönstret genom att lära sig nåt om sig själv och kärleken? En modern klassiker som är fantastiskt rolig men även har en lagom ådra allvar.
/Surskägget

Kingpin (1996)

Mannen Som Visste För Lite (1997)
@@@
Lysande idé som inte riktigt blir så bra som den borde ha varit. Murray har biljett till en sorts teater där åskådarna är en del av showen. När han av misstag blir indragen i en internationell spionhärva tror han att allt är en del av showen och lullar runt bland riktiga mördare och spioner utan att ta nåt på allvar hahahahaha! Tyvärr lever inte filmen upp till sin potential vilket jag skyller helt och hållet på regissören Jon Amiel som har Copycat, Sommersby, Entrapment och The Core på sitt inte helt häftiga CV.
/Surskägget

lördag 18 december 2010

Julkalendern 18 dec - En diskussion kring tevehumor

Surskägget = S
Vrångmannen = V

S: Det var väl din idé från början att snacka lite tevekomedier här på julkalendern?
V: Är det komedier på teve? Är inte det lite brett? Det finns så jävla mycket bra, i det här forumet som julkalendern måste man ju kunna ta med lite teve, vad är det här vad är det här ååååååååh!
S: Jo men jag tror du skickade ett sms att vi borde ta upp lite teveserier/komedier också och inte bara film i den här kalendern.
V: Vi älskar ju film, men vi älskar ju också sketcher. Finns ju massa exempel.
S: När du säger sketcher, tänker jag på Funny or Die direkt. Eller SNL. Är vi på samma våglängd då?
V: Absolut, men vi får inte heller glömma MAD TV, In Living Color, Monty Python som faktiskt är en sketchserie men som man kanske inte tänker på på det viset.
S: Vänta, det finns ju den här gamla 90-talsserien, vad fan hette den…
V: The Edge. Med Jennifer Aniston när hon fortfarande hade stor näsa. Och han tjockisen från Seinfeld och Jurassic Park.
S: Precis, den var skitkul. Kommer ihåg en sketch på tal om han tjockisen när han är Stephen King och spottar ur sig tre idéer i sekunden till sin fru som är så trött på honom. Hon vill att han ska diska och han ska göra böcker av allt. ”I disken, där bor det ett troll!” HAHAHA!
V: The armed family var också en återkommande sketch där hela familjen sköt på varandra. Vilket osökt leder till SNL och Steve Martins återkommande Nervösa Familjen där ingen vågar prata med nån annan i familjen och ringer telefon är det ingen som vågar svara. Finns för mycket i SNL. Kanske ska gå över till renodlade komediserier.
S: Och då säger jag…
V: Mork & Mindy hahahahaha! Mork var ju en rymdkaraktär i Gänget & Jag som sen blev en spinoff hahaha!
S: Mork & Mindy var okej, såg man mycket som barn. Och då slänger jag in Three’s Company hahaha!
V: John Ritter rest in peace.
S: Och hon söta. Suzanne Sommers.
V: Och en tredje brunett.
S: Dom gjorde den i Sverige ju.
V: Med Jesper Malm! Vår gamle vän, som var pojkvän till en av tjejerna i serien. En fyra för tre hette den hahaa!
S: Med Gillinger som var sämst.
V: Sämst hahaha.
S: Men om vi tar nåt lite mer aktuellt eller nytt, och då säger jag Entourage.
V: Men då säger jag såhär.
S: Men jag har redan sagt Entourage.
V: Vi listar de fem roligaste lite nyare serierna och varför. Och Seinfeldbråket känner jag lukten av runt hörnet.
S: Gud Seinfeld, skräpet! Men okej. Entourage säger jag förstås. Och Californication.
V: Men Gud det är en dramaserie. Skärpning.
S: Det är faktiskt bland det roligaste du kan se på teve just nu. Så drama, nja.
V: Den är rätt skoj, meeeeeeeeeeeeeeeeeen…det är inte Rambodvdplåtboxen.
S: Jag säger även It’s Always Sunny in Philadelphia.
V: Det är bland det roligaste som gjorts för teve. Punkt.
S: Vad har jag kvar?V: Arrested Development! Kom igen. Får jag se dr Tobias Füncke en gång till! HAHAHAHA!
S: Füncke är fantastisk! Blue Man Group mangrejen hahahaha!
V: Du gillade inte Eastbound & Down va?
S: Nej, där har du en dramaserie under komedimantel. Den har ett garv per tre avsnitt sen är det bara misär.
V: Men det är pruttkul misär. Poängen. Alla scenerna.
S: Jag gillar ju Ferrells cameo i den, men inte huvudrollskillen som jag gång på gång säger är bra i biroller men inte i huvudroller vilket även är sant för filmen Foot-Fist Way.
V: Vi måste prata mer om It’s Always Sunny. Taglinen är Seinfeld on crack. Alla karaktärer är jättestora egon som ändå lyckas hålla ihop som vänner. Skillnaden mellan Seinfeld (som är en av mina favoritserier) är att It’s Always dragit det tio vändor värre.
S: Och att It’s Always är kul där Seinfeld inte är det. Det är också en skillnad.
V: Du har inte gett den en chans som vanligt för du är ett surskägg. Var kommer hatet mot Seinfeld från? Nu får du stå till svars.
S: Var ska man börja? Nummer ett. Skiten är ju inte kul. Vilket är det minsta man kan begära av en HUMORSERIE!!!! Ååååååååååååh! Nummer två. Kramer är inte kul. Han ääääääär inte det. Nej nej nej, en kille som studsar in genom en dörr hela tiden nej. VAD ÄR DET HÄR!!!!
V: Åh nej! Vad sitter du och säger. Jag har stor respekt för din smak när det gäller humor. Men när det gäller Seinfeld är det en törn i min sida tills du begraver mig i din bakgård. Låt oss vara överens om att inte vara överens. Jerry Seinfeld som skrattar fram repliker för att han inte kan hålla sig. Det är ju charmen.
S: Crappet. Vi går vidare. Men ge mig dina fem. Utan kommentarer.
V: Arrested Development. Seinfeld. It’s Always Sunny. The Office UK. Vad ska man ta mer? Entourage är roligt men säger man drama är det fel, men det är en rolig serie men inte en komediserie. Jag älskar Entourage, men det är inte en komediserie. Har alltid hatat burkskratt så gillar att de nya serierna vågar låta bli. Har jag glömt nån nu, vad fan har vi då?
S: 30 Rock kanske?
V: Gillar den jättemycket men inte topp 5. Men säger Extras när jag måste spotta ur mig fem. Bubblare är typ 30 Rock eller Entourage om vi pratar moderna och inte gamla klassiker som Fawlty Towers.
S: Cosby. HAHAHAHA! Skämt åsido. Jag säger också It’s Always Sunny. Den är för jävla bra helt enkelt. Vidhåller Californication, för jag VILL vara Hank Moody. VILL VARA!
V: Arrested Development kom igen. Den har alltid varit på din topp fem, även innan du såg den.
S: Fast den är nog inte topp fem. Tycker vi glömt Futurama eller Simpsons eller South Park.
V: Egen kategori, animerad humor. Skitbra men det pratar vi inte om här.
S: Office UK måste jag också säga. Ja det är klart att Arrested får vara med. Och den sista, det känns som att det är nån man glömmer bort.
V: Det finns ett stort tomrum i din själ. Och det heter Jerry Seinfeld.
S: Knappast. Men vi säger…
V: Skriv M.A.S.H. så vi får dricka öl.
S: Vi säger nog Entourage eftersom att jag nyligen såg en säsong samt att jag tydligen inte får nämna animerade serier utan arga blickar från somliga.
V: Vi älskar våra Simpsons och Futurama, men kom igen. Alla vet det här.
S: Dåså. Hur ska vi runda av det här då?V: Jag vill också nämna svensk humor som är ganska dassig men Lorry hade sina stunder och Grotesco är roligt. Som vanligt från det här avlånga landet är det inte speciellt mycket som är bra.
S: Och då säger jag Solsidan och petar in den på min topp 5 istället för Arrested Development.
V: Fy fan vad uselt. Men jag respekterar ditt beslut.
S: Men håll med om att den är sjukt bra.
V: Det mest klockrena som gjorts i humorväg för teve i Sverige som jag kan minnas.
S: Skål.
V: Skål.



fredag 17 december 2010

Julkalendern 17 dec - Charlie Chaplin

Charlie Chaplin var den möjligtvis inte den förste men helt klart störste av alla filmkomiker genom historien. Visst finns det de som hävdar att Buster Keaton var roligare med sitt stenansikte. Det finns andra som hävdar att Fatty Arbuckle - som var den förste med ett treårskontrakt hos en studio och som guidade både Keaton och Chaplin innan de slog igenom - borde vara ihågkommen som den störste innan den stora mord- och sexskandalen (han var helt oskyldig) förstörde hans karriär för alltid. Alla de har fel. Buster är visserligen rolig men inte roligare och Fattys karriär dog innan han fick chans att på allvar visa att han inte var en dagsslända.
Med sin lilla luffare skapade Chaplin en ikonisk figur, samtidigt tragisk och rolig, löjeväckande men allvarsam, en clown som fick vara dramatisk vid rätt tidpunkt. Han gick snabbt från busenkla "smygfilmade" små rullar till kortfilmer med manus av Chaplin själv. Där fick han äntligen visa upp sitt rätta jag och den lilla luffaren, The Tramp, blev för alltid en klassisk figur från Hollywood (Chaplin själv var ju dock britt och skolad i den brittiska vaudevilleskolan). Det finns knappt en slapstickkomiker av idag som inte har Chaplins alla fall och bravader väl inprogrammerade i skallen (tänk på det nästa gång ni ser Jim Carrey falla baklänges).
Chaplin skapade många mästerverk, korta som långa, och det som verkligen skiljer honom från många andra av stumfilmsstjärnorna är dels att han lyckades vara framgångsrik även när ljudfilmen slog igenom, samt att hans filmer inte tagit så mycket stryk av tidens tand som många av hans kollegors. Hedersoscarn han fick strax innan sin död är fortfarande den längsta stående applåden i Oscargalans historia. Snubben var legend helt enkelt. Fett med respekt.

The Kid (1921)
@@@@
Den första av Chaplins riktigt stora verk är en strax över timmen kort långfilm som visar prov på Chaplins klassiska ingredienser - mängder med skratt, en del tårar och stort, stort hjärta och en känsla för rätt och fel där man alltid tar sida för de svaga. The Tramp tar sig an en övergiven bebis och försöker ge grabben ett så bra liv som möjligt. Men när mamman fem år senare är känd operasångerska vill hon ha tillbaka barnet som The Tramp lärt sig älska och som älskar The Tramp som sin egen pappa. Stora tårar men lika mycket skratt i denna härliga filmpärla.
/Surskägget

Guldfeber (1925)
@@@@
Hahahahahaha! En av de roligaste scenerna nånsin på film fångades här. Chaplin som The Tramp sätter sig med två gafflar instoppade i två frallor och "dansar" med frallorna. Hans totala kontroll över gester, kroppspråk och mimik gör att man helt glömmer att det är gafflar och frallor och det ser nästan ut som en liten gubbe som dansar. Talangen! Scenen där Chaplin är så hungrig att han äter upp sin sko är förstås lysande fars men precis som vanligt samtidigt en tragisk och ganska jobbig scen. Bara Chaplin klarar av att hela tiden balansera mellan det hysteriskt roliga och det hysteriskt tragiska utan att falla på eget grepp.
/Surskägget

City Lights (1931)
@@@@+
En av mina personliga favoriter. The Tramp blir kär i en fattig, och blind, blomsterflicka. Hon tror att han är rik. The Tramp vill göra allt för att hjälpa henne och hennes familj och när han får pengar genom att rädda en miljonär från att dö ser han till att försöka hjälpa henne ekonomiskt. Lite förväxlingar sker och det ser ett tag ut som att The Tramp och blomsterflickan inte ska få varandra. Men slutet gott allting gott och ännu en film med skratt och tårar i en salig blandning gör att vi bara kan tacka geniet som bjussade på så fina filmer.
/Surskägget

Moderna Tider (1936)
@@@@@
Hans stora mästerverk om den lilla människans kamp mot de ansiktslösa fabrikscheferna och de kalla maskinerna. The Tramp jobbar med ett riktigt enahanda slavjobb på fabrik tills han en dag ballar ur. Han får sparken men upptäcker kärleken (i en hemlös flicka) och glädjen till livet istället trots fängelsevistelser och andra bedrövelser. Filmen har ett starkt socialt budskap som varnar människorna för att bli slavar till maskinerna och fabrikerna (tänk om Chaplin vetat om Internet som förslavar oss dagligen när vi lägger mängder med onödiga timmar på att skriva och läsa filmbloggar istället för att umgås med våra vänner och familj). Många minnesvärda scener och en stor klassisk film.
/Surskägget

Diktatorn (1940)
@@@
Många är de som hyllar den här som en av Chaplins bästa men jag tycker faktiskt att den är lite för hypad. Visst var Chaplin tidigt ute och pekade ut Hitler som den dåre han var, och den här filmen gör ju superbt narr av diktatorn Hitler, men det känns ändå som att den borde kunnat vara bättre och mer fokuserad. Inledningen känns på tok för lång och nu när Chaplin faktiskt pratade i och med att han kapitulerat inför ljudfilmen känns en del av slapstickscenerna á la stumfilm lite föråldrade. Fortfarande en bra rulle som dock kunde varit betydligt bättre.
/Surskägget


torsdag 16 december 2010

Julkalendern 16 dec - Jay Roach

Vem fan är Jay Roach? Ja, tittar man på filmerna han regisserat ser man att han inte är vilken amatör som helst. Å andra sidan skulle han kunna vara vilken amatör som helst för uppenbarligen är han polare med Mike Myers och får man chans att regissera Austin Powerstrilogin finns inte mycket man kan förstöra.
Googlar man på honom får man reda på att han är från New Mexico, född 1957 och att han är gift med min gamla flamma Susanna Hoffs från The Bangles (och kanske den sexigaste sångerska/gitarrist som stått på en scen). Snubben är med andra ord en lucky mofo.
Men skit i Jay, det är hans filmer vi är intresserade av, speciellt eftersom att en av dem är nästintill purfärsk.

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)
@@@@
Skrattfesten börjar och två av de roligaste karaktärer Mike Myers nånsin skapat exploderade i nyllet på en biopublik som höll på att skratta ihjäl sig. 60-talsagenten Austin Powers (Mike Myers) är på samma gång helt blåst i huvudet á la Clousseau men när det gäller ovanligt skärpt á la James Bond. Han tror att han är snyggast i världen när han egentligen ser alldeles för udda ut samtidigt som alla tjejer vill ligga med honom typ hela tiden. Hans ärkefiende Dr Evil (Mike Myers) fryser ner sig själv för att tina upp sig vid annat tillfälle vilket leder till att även Austin gör det för att kunna tinas upp när det är dags att kämpa igen. De tinas upp på 90-talet och fejden kan fortsätta. Hahahahaha! Scenerna med Dr Evil är för underbara och Austin är så slut i huvudet när han glider runt på 90-talet och raggar brudar som om att det är 1960! Stora skämt möter små ordvitsar möter action möter spänning möter plumpa skämt möter smarta skämt möter mängder med garv. Parodi på alla agentfilmer du sett men även en hel del kärlek till genren. Det här gillar vi som fan.
/Surskägget

Austin Power: The Spy Who Shagged Me (1999)
@@@@
Dr Evil uppfinner en tidsmaskin, åker tillbaka till 60-talet och snor Austins ”mojo”, det som gjorde honom till den coola, hippa och groovy agent han var. Utan sin mojo är Austin en nolla. Eller? Myers introducerar oss för ännu en fantastisk karaktär, Fat Bastard (Mike Myers) som är enormt tjock, enormt elak och enormt rolig hahahahaha! Det här är så sjukt kul hela jävla tiden. Parodierna på Bond etc fortsätter naturligtvis, men hela tiden med så stort hjärta till hela genren att det bara är att kapitulera. Självklart kör Myers vidare på sina patenterade ordvitsar och föremål som ser ut som snoppar eller tuttar om man ställer sig framför dem så att de täcker just en snopp eller ett par tuttar hahahahaha!
/Surskägget

Meet The Parents (2000)
@@@@
Var inte det här filmen som verkligen öppnade upp Ben Stillers karriär för den stora allmänheten? Jag menar, visst, innan dess hade han gjort Reality Bites, Cable Guy och Den Där Mary men det känns ändå som att den här fick honom att ta klivet från kändis till superkändis. Och varför inte? Den är förbannat kul och du har Robert De Niro i den vilket gjorde att även den äldre jag-gillar-allt-De-Niro-gör-generationen kom och såg den här. Högt och lågt (mest lågt) blandas och Stillers nervösa ryckningar mot De Niros stirrande maffiablick hahahahahaha! Fantastiskt koncept som självklart gav mersmak.
/Surskägget

Austin Powers in Goldmember (2002)
@@@@+
Härlig avrundning på trilogin och den starkaste filmen av de tre. Öppningsscenen med tunga cameos från Tom Cruise, Gwyneth Paltrow, Danny DeVito, Kevin Spacey och Steven Spielberg ger mig våta drömmar om en Mission Impossiblefilm vi borde fått se och när Myers introducerar Michael Caine som Austins pappa och nya karaktären holländske superskurken Goldmember (Mike Myers) oooooooorkar jag inte och ligger på golvet och kippar efter andan. HAHAHAHAHA! There’s two things I hate in life. People who are prejudice against other people’s cultures. And the dutch! HAHAHAHAHA! Caine är kungen. KUNGEN!!! Se den här och kissa på dig av skratt.
/Surskägget

Meet the Fockers (2004)
@@@
Nu är det dags att träffa Stillers mamma och pappa och då tar vi in Dustin Hoffman och Barbara Streisand som flummiga flumflummare mot De Niros strikta före detta CIA-agent. Krocken mellan familjerna blir förstås gigantisk och rolig om än förutsägbar. Inte riktigt samma driv som i ettan, men det är fortfarande riktigt bra. Stiller spelar nervöst hysterisk som han gör bäst och De Niro, Hoffman och Streisand visar prov på att gammal är äldst och att de vet vad de pysslar med.
/Surskägget

Dinner For Schmucks (2010)
@@
Klockrent upplägg för fantastisk komedikväll. Kille som försöker ta sig upp i företagsvärlden (Paul Rudd) går med på att bjuda hem en total tönt till chefens stora årliga fest där alla coola på företaget tar med sig en tönt. Största tönten vinner. Rudd råkar köra på en man som visar sig vara den mest omöjligt stora idiot du nånsin sett (Steve Carell) och Rudd bjuder självklart med honom. Carells karaktär gör det ena idiotiska efter det andra och försätter Rudd i den ena idiotiska situationen efter den andra. I vanliga fall älskar jag sån humor, men här blir det faktiskt för mycket av det goda. Till slut fastnar skrattet i halsen och man sitter bara och skriker: ”Nej nej nej nej nej snälla nej gör inget mer nu sluuuuuta jag vill inte se mer!!!” åt Carell för det han gör är bara föööööööör dumt. Det blir för pinsamt och det bara går inte. Det är som att lägga på ytterligare ett lager skinka på en redan jättegod skinkmacka och sen ett till och ett till och ett till tills du inte får mackan i käften och så har skinkan hunnit bli dålig när du väl tar bort några lager. Zach Galifianakis dyker dock upp i en fantastisk pytteliten biroll och då går det inte annat än att garva läppen av sig. Annars nä, tyvärr. Jag ville gilla det här men det gick inte.
/Surskägget

onsdag 15 december 2010

Julkalendern 15 dec: Stå-uppfilmer

Det finns förmodligen få saker svårare i underhållningsbranschen än att bara ställa sig ensam på en scen med en mikrofon och förväntas få folk att skratta. Många är kallade, få är utvalda. De som har gåvan kan få folk att rulla på golvet av skratt, och de riktigt riktigt begåvade kan dessutom väva in ett budskap som får folk att tänka till bland alla garv.
Det finns förstås lika många varianter på stå-uppkomik som det finns stå-uppkomiker. En del är rappa och levererar oneliner efter oneliner, andra satsar på det bisarra och groteska, en del kör på vardagsbetraktelser, många skämtar om sex eller alkohol eller både och åter andra vill berätta nånting viktigt och få oss att lyssna genom att placera välriktade skämt på rätt ställen.
Det finns förstås en miljard olika stå-uppfilmer och vi har vare sig tid eller plats att gå igenom ens en promille av dem alla. Här är i alla fall ett litet urval baserat på vad vi kände för att skriva om just idag.

Delirious (1983)
@@@@@
Självklart har det gjorts stå-uppfilmer både före och efter Eddie Murphys briljanta Delirious, men så fort nån nämner stå-uppkomedier tänker jag alltid i första hand på denna rulle. 1983 var Eddie på topp humormässigt. Het från SNL, 48 Timmar, Ombytta Roller och snart i sin superframgång Snuten i Hollywood släppte han denna magiska skrattfest som ingen i världen kan tycka är tråkig. Med några få undantag levererar Murphy en ständig svada som hållit sig tidlös (ett par minuter berör han händelser och personer förankrade 1983 men annars är det helt tidlöst) och levererar med sådan skicklighet att det bara är att kapitulera. Oavsett om han härmar kändisar, sjunger Elvislåtar eller berättar om sin alkoholiserade pappa väver han in både sina bästa skämt och sin skådespelartalang till att ta med oss på en resa där skrattet råder. Jag kan se den här hur många gånger som helst (och har gjort det också) och den är alltid kul. Alltid.
/Surskägget

Raw (1987)
@@@@
Nästan lika bra som sin föregångare men inte riktigt. Fylld med mängder av klassiker (I don’t see no ring on my finger, I fucked her I make love to you, Dexter St Jock swinging his dick around, butt naked on a zebra) och en hel del skämt som refererar till Delirious. Avslutningen där han kör ännu en lång story om sin alkoholiserade far blir dock mer ett tungt drama än den komiska avslutning man hade hoppats på. Förstår att Murphy hade en del demoner att göra sig av med om hans pappa på riktigt var hälften så jobbig som Murphy får honom att framstå och det är beundransvärt att han vågar ta tag i sin barndom så öppet och ärligt men det sätter ett visst lock på stämningen även om det kommer skämt med jämna mellanrum även i den monologen.
/Surskägget

Bigger & Blacker (1999)
@@@@+
Chris Rock har säkert sett Eddie Murphys stå-uppfilmer miljoner med gånger. Och även om en del av Rocks snabbkäftade monologer känns igen från Murphy har Rock lyckats karva sig en egen nisch. Han har helt klart inspirerats av Murphy (som å andra sidan inspirerats av Richard Pryor) men inte kopierat honom. Rock som gång på gång försökte få igenom sitt politiska budskap när han fortfarande var en del av SNL-gänget (men kanske inte riktigt fick det utrymme han var värd) kan här under 65 minuter brassa loss kring rasism, homofobi, vapenkontroll och vapenlobbyn, svart ledarskap och självklart förhållanden och sex. Tunga politiska ämnen som Rock med en medfödd självklarhet får att framstå som busenkla och förbannat roliga samtidigt som han får tittarna att tänka till och förhoppningsvis fördjupa sig i ämnet vid senare tillfälle. Hatten av för Rock!
/Surskägget

Billy Connelly Live in New York (2005)
@@
Billy Connelly räknas av många som en av våra stora stå-uppkomiker (du har även sett honom i biroller i filmer som Beverly Hills Ninja, Boondock Saints, Den Siste Samurajen eller Lemony Snickets) men efter att ha sett två av hans stå-uppfilmer kan jag inte sälla mig till den skaran. Visst, det är okej, men jag förväntar mig mer skratt per minut än vad Connelly levererar. Han drar istället många gånger sköna stories ur livet som förvisso är underhållande men inte speciellt roliga i det klassiska ha-ha-sättet jag vill ha om jag ser en stå-uppfilm. Se den här för att man bör ha koll på Connelly, hoppa över den om du vill se nåt riktigt jävla tokkul.
/Surskägget

Deadbeat Hero (2004)
@@@
Doug Stanhope är inte en komiker som är ute efter att stryka sin publik medhårs. Förmodligen är det därför han inte är kändare än vad han är – typ inte alls. Men den publik han har verkar följa honom slaviskt. Stanhope drar sig inte för att skämta om allt sånt som du drömmer mardrömmar om och som är så jävla politiskt inkorrekt så att till och med det här skägget ibland skakar på huvudet och undrar hur slut i huvudet karlen egentligen är. Och det ska mycket till kan jag säga. Hursomhelst är han skitkul när han väl är kul. Gillar också att han vågar utmana och sticka ut och inte bara köra på samma sexskämt som alla andra. Den här filmen är underground på riktigt, den verkar inspelad i nån källarlokal med typ 50 pers i publiken på skitdålig kamera hahahaha. Långt ifrån Eddie Murphy eller Chris Rock och utsålda arenor med andra ord. Se den om du får chansen men lämna kräsmagen på toaletten.
/Surskägget

Life is Worth Losing (2005)
@@@@
George Carlin var onekligen en av vår tids stora komiker innan han gick bort häromåret. Liksom Chris Rock blandade Carlin mer än gärna in politik och social kritik i sin humor vilket gjorde hans shower till lika matnyttiga som roliga. Han var en fantastisk ordvrängare och älskade att leka med ord och det är få som kan slå honom på fingrarna när det gäller att kunna sin ordbok. Han gjorde mängder med Comedy Specials åt HBO. Detta råkade vara den 13:e och är självklart hur kul som helst. Går man tillbaka till hans 70-tal och tidiga 80-tal var det inte alltid lika skärpt och knivvasst som det blev på senare tid, men det beror förmodligen på att snubben drog i sig alla droger han kom åt och några till under den tidiga karriären. Ska man satsa på nåt med Carlin ska man alltså satsa 1990 och framåt.
/Surskägget

Joe Rogan Live (2006)
@@@@
Joe Rogan var för mig mest känd som programledaren för det där idiotiska programmet Fear Factor där deltagarna skulle göra idiotiska saker för att visa att de vågade och var mer tuffa än de andra deltagarna för att i slutändan förhoppningsvis vinna en i sammanhanget relativt liten summa pengar (tror det var 10.000 dollar, men hey då har du käkat kopungkula, legat med levande skorpioner i en kista och nästan drunknat tre gånger i havet, med andra ord såååå inte värt det). Hade därför noll förväntningar på den här rullen. Trodde han skulle dyka upp och vara sådär lite halvtråkig och dryg som han verkar vara i Fear Factor. Döm min förvåning när det visar sig att snubben är skärpt och förbannat jävla kul. Han skriker, vrålar och engagerar i teman som kretsar kring sex, droger och hur idiotiska människor egentligen är.
/Surskägget

Lee Evans Live in Scotland (1998)
@
Lee Evans är känd från filmer som Den Där Mary, Det Femte Elementet och The Ladies Man. I dessa var han underhållande och rolig. Som stå-uppkomiker är han en katastrof. Han babblar och sluddrar så snabbt och mycket att jag förstår ungefär hälften av vad han säger och dessutom springer han runt på scenen som en koksad Robin Williams på amfetamin. Efter fem minuter är Lee så svettig att det ser ut som att han klivit upp ur en bassäng och jag gäspar så stort att jag stänger av. Jeebus, vad är det för skit folk får ge ut!
/Surskägget

Richard Pryor: Live in Concert (1979)
@@@@@
Med Delirious som enda undantag är detta förmodligen världens roligaste stå-uppfilm. Richard Pryor levererar en fantastisk show som blandar enmansteater, humor, spänning och vardagshistorier så mästerfullt berättade att man önskar att det aldrig tar slut. Man förstår exakt vem Murphy inspirerades av när han bestämde sig för att satsa på att bli komiker för det här är så löjligt bra att det inte går annat än inspireras av det. Det sjuka är att filmen har över trettio år på nacken men de ämnen Pryor tar upp och belyser är lika aktuella idag – och lika roliga – som då. Vilken sann hjälte detta var. All hail Pryor, R.I.P!!!
/Surskägget