måndag 18 december 2017

Julkalendern 18 dec - Udda eller jämnt (1978)

@@
Humor är ju som bekant ett väldigt brett begrepp. Många kallar Udda eller Jämnt för Terence Hill och Bud Spencers roligaste film. Jag kan uppskatta lite fars i vardagen men det här slår nog alla rekord i överspel, grimaser, pajkastning och springa-in-och-ut-genom-dörrar. Jag blir inte klok på skiten! Hill är så enerverande jobbig här så efter tio minuter vill jag skicka ut teven genom fönstret. Spencer börjar att gråta så fort någon väcker honom. "When someone wakes me up, I always start to cry. And when I cry, I get mad. And when I get mad...". Hahaha! Smockorna flyger. Udda eller jämnt är småmysig och underhållande till en början men när samma saker händer om och om igen i TVÅ TIMMAR så känns det nästan som att en annan behöver läggas in på dårhuset. Det blir för mycket galenskap för hela huvudet att ta in. Hur många grimaserande skurkar som får en tårta i ansiktet och nerdragna brallor kan man klämma in i en och samma rulle? Handlingen lyser i princip med sin frånvaro (det är sen gammalt).  Busigt gnabb mellan bröderna Firpo (Spencer/Hill) samtidigt som de rensar upp bland illegala spelklubbar i Miami och skickar skurkarna genom väggar.
/Vrångmannen

söndag 17 december 2017

Julkalendern 17 dec - Skurkar & Banditer

@
Nej men det här går inte längre. Solofilmerna håller långt ifrån samma mått som när bägge herrar är med, det har vi konstaterat mängder med gånger, och den här solofilmen med Bud Spencer är ett riktigt lågvattenmärke. Första halvtimmen är hyfsad sen dalar det snabbt utför och sista timmen går knappt att titta på. Spencer är tuff snut som jagar en sol-och-vårare vars enda charm är att han ser väldigt "italiensk" ut vilket tydligen räcker för att få de rika damerna på fall i solens Miami. Sen råkar den här snubben se ett maffiamord och vips är maffian ute efter både Spencer och sol-och-våraren. Trots allt detta är det knappt några slagsmål med i filmen och när vi har en Spencerfilm utan slagsmål ja då kan man lika gärna lägga ner hela produktionen.
/Surskägget

lördag 16 december 2017

Julkalendern 16 dec - Supersheriffen slår till igen (1980)

@@
Bud Spencer är tillbaka i den här uppföljaren som den snälle och starke sheriffen Hall. Det här är i princip samma film som Supersheriffen och vår hjälte får här återigen skydda sin vän rymdpojken som besitter övernaturliga krafter. Varför byta ett vinnande koncept liksom?! Supersheriffen-filmerna är extra barntillåtna, men är man som tittare med på resan för att se Bud Spencer slåss så får man det med råge. Det staplas upp härligt busiga (och helt oblodiga) slagsmål där Spencer skickar skurkar genom väggar, golv och tak på löpande band hahaha! Nostalgimys med en hel del action bjuds det på. Men resten... not so much. Det blir rätt tjatigt efter ett tag alltså. Är inte titelspåret för övrigt världens bästa låt? Som dom spelar genom hela filmen OVER AND OVER AGAIN hahahaha! I'm the sheriff!


/Vrångmannen

fredag 15 december 2017

Julkalendern 15 dec - Dom Kallar Mig Bulldozer

@
Hahahahaha neeeeeeeeej! Det här går bara inte. Ingredienserna finns där för att det ska kunna bli en klassiker. Bud Spencer är en före detta amerikansk fotbollsstjärna som är sur och butter och mest vill bli lämnad ifred meeeeeeen som givetvis blir störd av tuffa snubbar mest hela tiden. Den här gången är det en bunt amerikanska soldater som spelar Allan mot ett par schyssta italienska gossar och då måste Spencer kliva in och visa var skåpet ska stå. Det är mängder med slagsmål och Spencer lilla grej i den här filmen är att alla dörrar han stänger bakom sig går sönder för han är för stark hahaha. Sista halvtimmen är en amerikansk fotbollsmatch med mängder av fulspel. Lite som Burt Reynolds klassiker Benknäckargänget med andra ord. Med den skillnaden att Bulldozer är ful, tråkig och helt ointressant. Jag är ledsen men det här går knappt att titta på. Spencer gör sin grej så inget att gnälla på vad gäller honom men resten är bara skit. Och scenerna med amerikansk fotboll är så uppenbart filmade av personer som inte ha en jävla susning om hur amerikansk fotboll spelas hahaha, på med hjälmen och kör bara!
/Surskägget

torsdag 14 december 2017

Star Wars VII: The Last Jedi

@@
Vi avbröt julkalendern tillfälligt för två år sedan när Star Wars VII: The Force Awakens hade premiär för att ge er en recension så snabbt som möjligt på denna fantastiska rymdsaga. Naturligtvis gör vi ett snabbt avbrott även i år när Star Wars VIII: The Last Jedi har premiär. Tyvärr är jag dock inte lika entusiastisk denna gång och kommer inte sprinkla fyror och hurrarop runt mig som med Force Awakens. Att The Last Jedi ens får en tvåa beror på att jag känner mig generös och att det faktiskt finns ett par scener som lever upp till den standard filmen borde legat på hela tiden och inte bara ett par gånger.
Men låt oss börja från början. Förtexterna rullar sakta över skärmen med John Williams fantastiska musik som bakgrund, sedan panorerar kameran neråt i rymden och vi ser ett stort Imperieskepp, eller First Orderskepp eftersom att det numera inte heter Imperiet utan First Order. Så långt, så väl och en klassisk öppning på en Star Warsfilm precis som vi vill ha det.
Men direkt efter detta går det åt pipan och jag tar fram biobiljetten ur fickan för att försäkra mig om att jag inte snubblat in på en Star Warsparodi av misstag. Är det kanske Mel Brooks som regisserat? Eller är det en SNL-sketch jag ser där de klätt ut sig till Star Warskaraktärer? Monty Python? Kort sagt, vad i helvete är det som händer?
Humor har alltid varit en viktig hörnsten i Star Warsfilmerna men den har alltid varit nåt som händer i förbigående och aldrig att en hel scen är dedikerad ett skämt. Star Wars må vara mycket men det är ingen komedi. Det PM:et har regissören och tillika manusförfattaren Rian Johnson (Brick, Looper) tydligen inte fått. Öppningsscenen fortsätter sedan klumpigt vagga sig framåt med en rätt blek actionsekvens innan den äntligen lägger sig till ro och vi hamnar på ön där Rey (Daisy Ridley) hittade Luke Skywalker i slutet på Force Awakens.
Äntligen kan den riktiga Star Warskänslan infinna sig tänker jag innan jag inser att nej, den kommer nog inte göra det överhuvudtaget i den här filmen. För det är vid fler än ett tillfälle jag kommer på mig själv att tänka på att jag inte ser en Star Warsfilm trots att det är exakt det jag gör. Stämningen är helt enkelt lite off.
När vi hamnar på en planet full av kasinon är vi inne på en intergalaktisk James Bond. När Benicio Del Toro dyker upp och spelar över undrar jag smått om vi ser en intergalaktisk Fear & Loathing in Las Vegas. När Laura Dern kliver in som töntig befälhavare känns det Star Trektaffligt. Och när vi är inne i nya superskurken Snokes knallröda våningsplan misstänker jag att det är kulisser från Kanye Wests senaste hiphopvideo som blivit över.
Då hjälper det föga att den nya trilogins utpekade arvtagare till Darth Vader, Kylo Ren (Adam Driver) som var en bra skurk i Force Awakens här beter sig som en trulig tonåring som putar med läpparna, stampar med foten och gnäller att "jag ska VISST bestämma över hela universum så det så!" (Hayden Christensen, du som är Manakin Skywalker i egen hög person, kom tillbaka, allt är förlåtet, allt allt allt!!!).
Snoke (Andy Serkis) själv avpolletteras snabbare än kvickt och dödas pang bom bara utan några som helst fanfarer. Och han ska ha varit det farligaste i universum sedan Kejsaren själv. Bah! Humbug! Kylo Ren får då en ny kompis i general Hux (Domhnall Gleeson) som även han mest är tonårsstrulig och vräker ur sig långa monologer om hur han i detalj ska krossa, döda och förinta för att i nästa stund stå och hoppa jämfota och bölvråla: "Men döda dom då! Döda dom då! Skjut! Skjut! Skjut för bövelen!".
Ja. Universums två farligaste och mäktigaste snubbar som alla invånare på alla planeter darrar inför, som rebellerna desperat försöker vinna över och som är befälhavare över hundratusentals imperiesoldater är två tonårskillar man ger varsin örfil och skickar i säng utan middag. VAD I HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER!?!?!?!
Och då ska vi inte ens prata om huvudstoryn. Här kommer den sammanfattad i en mening. Alla imperieskepp i universum åker efter ett rebellskepp med alla kvarvarande rebeller på och väntar på att rebellskeppet ska få slut på bränsle. Läs och begrunda den meningen en gång till. Ett gäng skepp åker bakom ett annat skepp i väntan på att det skeppet ska få slut på bränsle så att man kan spränga det. Det är handlingen i Star Wars åtta. Jag är så arg så det svartnar för ögonen.
Om Force Awakens var en härlig actionstänkare med glimten i ögat och mängder med nickningar till A New Hope så hoppades jag och resten av alla Star Warsfans att The Last Jedi skulle vara en mörk och vuxen actionstänkare med nickningar till Empire Strikes Back. Istället blev det en dålig komedi med nickningar åt alla Star Warsparodier som gjorts nånsin. Ibland är det så dåligt att jag förväntar mig att Nicolas Cage ska glida in från flanken och ta över i nån sorts huvudroll.
När Luke i sin slutfight projicerar sin ande från andra sidan universum och alltså aldrig är på plats för att slåss med Kylo Ren så börjar folk faktiskt smågarva i biosalongen och inte av rätt anledningar. Hamill gör för övrigt en kanoninsats som en desillusionerad gammal jediriddare som bara vill vara i fred vilket är en av filmens små räddande stunder. Även Carrie Fisher som prinsessan Leia visar att gammal är äldst och levererar en riktigt fin prestation.
Driver i rollen som Ren tyckte jag var toppen i förra filmen men spelar här mest över och har dessutom fått en roll i manus som är löjeväckande usel, återigen till skillnad från Force Awakens där Ren kändes som en klockren arvtagare till Vader. Ridley är betydligt blekare än i Force och John Boyega som Finn känns också bortkollrad jämfört med Force. Oscar Isaac som Poe Dameron klarar sig någorlunda med hedern i behåll men även Poe känns lite malplacerad i denna. Som sagt, det är gamlingarna som sticker ut och som gör det med bravur denna omgång.
Nej fy fan. Hoppas innerligt att de skärper till sig rejält inför del nio, det som måste bli den storslagna finalen på detta rymdepos.
/Surskägget

Julkalendern 14 dec - Mitt namn är fortfarande Nobody (1975)

@@
Här repriserar INTE Terence Hill sin roll som Nobody (eller Nessuno) från klassikern Mitt namn är Nobody. Men det var väl enklare att casha in på en uppskattad karaktär och att döpa om filmen (som egentligen är betitlad: Ett geni, två polare och en höna, hahaha!). Det här är knappt en mellanrulle, för att vara riktigt snäll såhär i juletid. Storyn kretsar kring skojaren Joe (Hill) som planerar att stjäla en stor summa pengar av några högt uppsatta blårockar. Vi snackar nästan Ocean's Elevenklass på stöten här, med utklädnader, dubbelspel och trollkonster galore! Samtidigt, i periferin, parodiseras klassikern Den gode, den onde, den fule mitt i all fars. Sergio Leone är med och petar lite trött i den här grytan men det märks inte. Slagsmål och bus är fult filmat och klippt (igen). Ett hyfsat score av Ennio Morricone (igen). Klaus Kinski är galnast (igen). Avsaknaden av Bud Spencer är högst påtaglig (igen) och man längtar lite tills man får se radarparet Spencer/Hill tillsammans i en rulle (igen).
/Vrångmannen

onsdag 13 december 2017

Julkalendern 13 dec - Gud Förlåter...Men Inte Jag!

@@@
Den första filmen med grabbarna som ett team (de hade visserligen bägge roller i Hannibal Erövraren åtta år tidigare men inte som huvudroller och inte som ett team) och också den första spaghettiwesternfilmen de gjorde. Här är det en sorts lightversion av Den Gode, Den Onde, Den Fule som hade kommit året innan (1966) där t o m slutscenen påminner om Leones klassiska slutscen med tre revolvermän som glor på varandra och väntar på att en av dem ska dra först. Hill kallas här för pretty face, det skulle dröja ytterligare ett tag innan det blev Blue Eyes som Spencer kom att kalla honom i många filmer framöver. Spencer är heller inte riktigt så butter och sur än, även om man redan nu spelar på att han är överstark och tuff. Som spaghettiwestern betraktat är den helt klart sevärd. Visst märks det att t ex Leone och Clintan har betydligt mer talang för att berätta den här formen av berättelser men Giuseppe Colizzi i regi- och manusstolen gjorde ytterligare fyra rullar med Hill/Spencer som alla blev succéer så nånting rätt gjorde han. Vill man ha en underhållande, smutsig och svettig spaghettiwestern gjord för en budget av tre korvmackor är man helt rätt ute här. Kan tänka mig att herr Tarantino sett denna ett antal gånger.
/Surskägget

tisdag 12 december 2017

Julkalendern 12 dec - Skumma Polare (1981)

@@@
"Don't ever mess with me when i'm eating...". Hahaha! Skurkarna skjuter bort frukosten för Bud Spencer och smockan har väl aldrig hängt så mycket i luften! Skumma Polare är en rätt skojig spaghettiwestern med schysst och medryckande musik av geniet Ennio Morricone. Spencer spelar en vrång tuffing vid namn Buddy (hehehe!). Han teamar här upp med en "knäpp indian" som "gestaltas" rätt besynnerligt av legendaren Amidou (som föddes i Marocko men gjorde sin karriär i Frankrike). Man sket alltså i vanlig ordning helt i hur urinvånarna porträtterades på den vita duken. Spencer utger sig för att vara doktor i stan men kan ingenting hahaha! Nästan Bröderna Marx-fars när han aningslöst håller på och gissar sig fram. Sen kommer det skurkar och bråkar med de rädda stadsborna. Så kan man ju inte ha det. Lite pang-pang, några schyssta slagsmål och garv. En sevärd westernkomedi, om man står ut med den nästan bananas-galna rasismen, och såklart avsaknaden av mister blue eyes himself, Terence Hill.
/Vrångmannen

måndag 11 december 2017

Julkalendern 11 dec - Snedseglarna

@@@+
Hahahaha ännu en riktig klassiker från herrarna Spencer och Hill. Här är busighetsfaktorn i högform och man vevar vilt i både karaktärer och manus utan att bry sig det minsta om nåt annat än att det ska vara underhållande hela tiden. Som vanligt känner inte Spencer och Hill varandra, men när Hill blir jagad av maffian hoppar han ombord och gömmer sig på Spencers segelbåt. Snart nog är de på öppna havet och Spencer blir skitförbannad när Hill i smyg äter upp alla hans bönor och bacon hela tiden hahahaha. Det ena leder till det andra och vips har de trillat i plurret och tar sig i land på en öde ö som snabbt visar sig vara rätt så oöde. Tur att Hill har en skattkarta! HAHAHAHAHA! Det här är knäppt och dumt hela tiden vilket är precis vad man vill ha av denna komikerkombo. Slagsmålen många, skurkarna dummare än dummast och vi får även en scen med en stridsvagn! HAHAHAHA! Som vanligt räddar Spencer och Hill dagen utan att få en krona för besväret men med många nya vänner istället. Affischen där Spencer håller upp sig själv och Hill i hängmattor är en klassiker.
/Surskägget

söndag 10 december 2017

Julkalendern 10 dec - Svarte Piraten (1971)

@
Bedrövlig piratfilm med våra kalenderhjältar. Filmbolaget hade fått en hit med Trinityfilmerna och vid den här tiden så räknades Terence Hill som den stora, snygga stjärnan. Självklart fick han huvudrollen och Bud Spencer förpassades till en ganska menlös biroll som en rivaliserande pirat. Filmpamparna hade missat poängen med att låta Spencer och Hill stå sida vid sida mot skurkarna. Svarte Piraten bjuder på skitdåliga actionscener och känns genomgående rätt billig. Ful är den också. Och jättetråkig, vilket är den största synden. Svarte Piraten floppade och det nervösa filmbolagsfolket slängde på Hill och Spencer de gamla dammiga västernkläderna igen för nästa rulle, och lät dom busa vidare sida vid sida, smocka efter smocka, succé efter succé.
/Vrångmannen