lördag 3 december 2016

Julkalendern 3 dec - Doug Stanhope

Det finns dårar och så finns det dårar hahahaha. Doug Stanhope tillhör kategorin komiker där man aldrig vet vad man får. När han kliver upp och kör sin stand-up verkar det som att han hälften av gångerna bara improviserar hej vilt eller bara allmänt svamlar om saker och ting som han är arg på. Och Doug, han är arg på det mesta hahahaha. Här har vi en snubbe som när han verkligen prickar huvudet på spiken kan vara en perfekt kombo av extremt rolig, extrem smart och extremt insiktsfull. Gärna på en socio-politisk nivå som får en att tänka till dessutom. När han däremot slänger ur sig nåt som inte verkar lik genomtänkt är han mest som vilket fyllo som helst som sitter och skriker grejer på krogen. För Stanhope är den ultimata anti-hjälten och har gjort det till en grej att kedjeröka och ständigt vara packad. Ibland lite mindre men oftast lite mer. Vissa shower blir direkt pladask för att han är för full och bara svamlar. Andra blir bland det roligaste som fångats på film. Ett litet smakprov nedan.
/Surskägget

fredag 2 december 2016

Julkalendern 2 dec - Kevin Hart

Hahahaha den lilla dåren från Flandern. Okej, han är från Philadelphia. Samma lika. Hursomhelst skulle man kunna luras att tro att han helt plötsligt poppat upp från ingenstans då vi på kort tid sett honom i Ride Along 1+2, Get Hard och Central Intelligence. Som vanligt när någon får ett genombrott ligger det dock många års hårt jobb bakom. Hart var med i sin första film redan 2001 och släppte sin första stand-upfilm 2009 (I'm A Grown Little Man). Harts humor kretsar mycket kring att han själv är rätt osäker och rädd för saker och ting medan alla stora, tuffa polare eller bara folk runt honom är balla och hårda. Harts styrka ligger i charmen. Snubben är älskvärd helt enkelt. Han är kanske inte den som levererar mest, bäst och flest skämt hela tiden. Men när han är som roligast är det få som slår honom. Hans shower är därmed lite ojämna affärer som pendlar mellan hysteriskt, skratta-ihjäl-må-kul till mnja-jaha-ja. Stand-upmässigt ska man se Seriously Funny och Laugh At My Pain som bägge är riktigt bra. 2013 års Let Me Explain var däremot lite tråkigare och den senaste från 2016 (What Now?) har jag ännu inte hunnit se. Sedan ska vi inte glömma hans sköna insatser i ovan nämnda filmer. Här ett par typiska klipp hahahahaha!
/Surskägget



torsdag 1 december 2016

Julkalendern 1 dec - Rodney Dangerfield

Hahahahaha vilken hjälte. Rodney såg jag första gången i Caddyshack där han bjussade på en hel del bra skämt men det var först med Back To School som jag fick upp ögonen för honom på allvar och insåg att han främst var känd för sin stand-up och inte sina vanliga filmroller. Rodney var gammal i gamet redan på 80-talet. Han föddes 1921 som Jacob Cohen och efter ett försök redan på 40-talet att slå sig in i branschen insåg han att det inte verkade ligga i hans framtid att bli komiker och jobbade ett tag med att sälja aluminium av alla saker. Men skam den som ger sig. Han filade vidare på sina skämt och gjorde comeback på 60-talet som Rodney Dangerfield. Hans humor kretsar mycket kring klockrena oneliners som han verkar ha ett överflöd av på lager. Han är alltid klädd i kostym och slips och ser lite nervös ut på scen samtidigt som han drar i kragen och svettas ungefär som att folk skulle bua åt honom medan de egentligen garvar läppen av sig. Hans stora grej var att han "aldrig fick nån respekt" och de flesta skämten kretsade sedan kring en påhittad familj där alla rackade ner på stackars Rodney från fru och barn hela vägen ner till hunden. Han öppnade upp en klubb på Manhattan som hette Dangerfield's där han själv körde stand-up och där han också bjöd in alla nya heta komiker. En riktig kung som alltså försökte hjälpa fram andra komiker. De flesta känner förmodligen till honom från hans roll som elak och slemmig pappa till Juliette Lewis i Natural Born Killers, en av få seriösa roller. Tyvärr är inte Rodney med oss längre, men hans humor lever för alltid vidare. Hans stand-ups kan vara svåra att få tag i, men det finns förstås ett par klipp på Youtube och bäst av alla dessa är denna kompletta show från 1995. Hahahahahaha se den och skratta ihjäl dä!
/Surskägget

Årets julkalender!!!

Så är det dags att påbörja nedräkningen mot julafton där Tomten äntligen får sig en sup, familjen kan samlas för att bråka och skrika och samma jävla julsånger ligger på repeat på Spotify tills alla kräks upp både sill och julskinka (för att inte tala om snapsen). På väg mot denna strålande dag hjälper vi här på Film4fucksake till genom att bjussa på en ny och intressant lucka i vår traditionella julkalender. I år har temat landat på - ståuppkomiker. Både Vrångmannen och Surskägget är stora fans av ståuppkomiker och glor på mer ståuppfilm än vad som förmodligen är fysiskt försvarbart. Däremot är det ganska svårt att recensera en ståuppfilm. Vad ska man skriva liksom?

@@@@
Hahahaha komiker XX var skitrolig och drog massa bra skämt på scenen.

eller

@
Nja komiker XX levererade inga bra skämt under sitt ståuppframträdande.

Ni ser. Det blir ju inga roliga recensioner. I många år har vi klurat på hur vi ska lösa detta och julkalendern är svaret. Vi kommer presentera 24 ståuppkomiker och exempel på några av deras filmer. Mestadels såna vi älskar förstås, men det kan även dyka upp en och annan varning så att ni slipper sitta er igenom timme efter timme av komiskt skit. Så korka upp glöggjäveln och slå er ner. Nu öppnar vi Film4fucksakes julkalender 2016!!!

/Vrångmannen & Surskägget

onsdag 30 november 2016

Piranha 3DD (aka Piranha DD)

@
Nej. NEJ! Neeeeeeej! Nej, nej nej. All (eventuell) charm från ettan, som tyvärr inte heller var så bra, är som bortblåst här. Piranha 3DD är riktigt jävla skitdålig faktiskt. Hemma får man ju inte ens 3D heller men det hade inte spelat någon roll. Jag stängde t.o.m butiken tidigt och tittade helt enkelt inte klart på räset (hur ofta händer det?!). Uäh! Vill ni ha lite underhållande och pajig b-filmscharm i samma valör så hittar ni den här. Vill ni läsa Surskäggets galna halvhyllning (hahahahaha!) av Piranha 3DD så hittar ni den här. Nu vill jag inte se en endaste skräckfilm till i år. Bara fluff. Vart är glöggen?
/Vrångmannen

tisdag 29 november 2016

Janghwa, Hongryeon (A Tale of Two Sisters)

@@@@
Att göra vettig skräckfilm kräver mycket. En viktig del är en fingertoppskänsla för vad som skrämmer folk i grund och botten. Jag anser att en riktigt bra rysare behöver en schysst story, tajming och karaktärer vi bryr oss om. Filmhistoriskt sett har skräckfilmen varit det svarta fåret inom filmindustrin. Hitchcocks Psycho t.ex blev ju slaktad av kritiker när den kom ut 1960 och ansågs som ett rejält lågvattenmärke av förstå-sig-påarna (även om den blev en enorm publiksuccé). Idag hyllas den som ett mästerverk och är en rejäl milstolpe i genren. Vill man se någonting annorlunda och lite överraskande idag så blickar man kanske mot öst. Japan och Sydkorea t.ex har varit väldigt framgångsrika i den här genren och en hel del av filmerna har nått en stor publik i väst samt en obligatorisk anglosaxisk remake från Hollywood som ofta är sämre. A Tale of Two Sisters är alltså en sydkoreansk rysare från 2003 som handlar om två systrar som kommer hem efter att ha spenderat tid på ett mentalsjukhus. Men hemmet de återvänder till är långt ifrån en friskare miljö än den de nyss lämnat... Det här är toppen. Inte bara som psykologisk skräckfilm utan som bra film i allmänhet. Ytterst välgjort och långsamt hårresande. "Two Sisters" har en stämning så tät så du nästan kan skära i den med kniv. Regissören Jee-woon Kim har även gjort kalasrullen I Saw the Devil samt snygga kriminaldramat A Bittersweet Life. Han var över till USA en sväng också och satte Schwarzenegger på kartan igen med actionstänkaren The Last Stand (lite underskattad tyckte både jag och Surskägget). Naturligtvis så kom det så småningom en (inte helt oäven) mellanmjölksremake på Two Sisters betitlad The Uninvited, med bl.a Emilie Browning, Elisabeth Banks och David Strathairn. Är man lite less på samma gamla skåpmat inom rysargenren, och vill bli lite skrämd, så rekommenderar jag A Tale of Two Sisters. Detsamma om man bara vill ha en lite annorlunda filmupplevelse från en annan kultur helt enkelt.
/Vrångmannen

måndag 28 november 2016

Don't Breathe

@@@
Hyfsat spännande thrillerrysare från mannen bakom usla remaken av Evil Dead. Några ynglingar bryter sig in hos en blind man för att stjäla men det visar sig vara långt ifrån det lättaste... Lite standardmall 1A men snyggt, välspelat och lite nervigt. Klart sevärd.
/Vrångmannen

söndag 27 november 2016

Creep (2004)

@@@
Kate (Franka Potente) råkar efter en festnatt bli inlåst på en tunnelbanestation i London och missar sista tåget hem. Naturligtvis lurar någonting ont därnere i tunnelmörkret... Hehehe, som underhållning för stunden i skräckens tecken så funkar Creep rätt stabilt. Mycket av det här har vi sett förut men det är ändå trevligt att se en kompetent skådis i huvudrollen (Potente), schyssta mörka miljöer i Londons tunnelbanegångar och ett hyfsat läbbigt hot som gör jobbet. Filmmakaren Christopher Smith fortsatte efter detta förstlingsverk att bl.a göra hyggliga skräckisarna Severance och Triangle. Creep är ingen prisvinnare på något sätt men det var aldrig meningen heller. Det finns många liknande filmer som är mycket sämre. Ibland när man är på humör så duger det gott med en enkel, snygg och välpaketerad dussinrysare, som faktiskt inte helt trampar i klyschfällan.
/Vrångmannen

lördag 26 november 2016

American Poltergeist (2015)

@
Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna. Skådisarna. Fotot. Ljudet. Regin. Musiken. Kläderna. Scenografin. Manuset. Sminket. Effekterna.
SKÅDISARNAAAAAAA?!!!    FOTOOOOOOT!!! LJUUUUUDEEEEET!!! MUSIKn! klÄÖderRn!@sCENOGRAFNN manUs-------MANUS?!!! smiiiiiiiink eFFEEEEEKTee...
/Vrångmannen

fredag 25 november 2016

Krampus (2015)

@@
Trodde det här skulle vara en riktig lågbudgetslasher som utspelade sig vid jul. Där hade jag helt fel. Krampus är lite av en modern Gremlins-wannabe. En halvsnäll skräckkomedi där juldemonen Krampus (jultomtens elaka motsvarighet) terroriserar en familj på julafton. Krampus gick rätt bra på bio i USA och är en stilig film med en del skruvad julstämning. Den försöker att vara otäck (men inte för läskig = PG13), originell och rolig. Tyvärr är den varken eller. Välgjort detta men rätt ointressant. Skådisarna (Toni Collette, Adam Scott och David Koechner m.fl) gör vad de kan med de rätt så endimensionella karaktärerna. Vi får också en liten elak clowndocka a'la Poltergeist, demonpepparkaksgubbar och så Krampus. En stor skepnad med horn som hoppar från hustak till hustak som självaste Hulken och fryser allt till is. Regissören Michael Dougherty har tidigare gjort småhyllade skräckisen Trick 'r Treat samt skrivit manus till bl.a storfilmerna X2 och Superman Returns. Är man 10-12 bast är det här nog rätt så pulshöjande och skoj kan jag tänka. Själv gäspar jag lätt och undrar varför jag inte köpte pepparkakor till julmusten. Det är ju snart december.
/Vrångmannen