onsdag 18 januari 2017

Whitey: The United States of America vs James J. Bulgur

@@@
Regissören Joe Berlinger har gjort sig ett stort namn som dokumentärfilmare med Paradise Losttrilogin om ett mordfall där tre oskyldiga killar sattes dit för mord de inte begått bara för att de lyssnade på hårdrock i princip (alla tre är nu frikända) samt dokumentären om Metallicas härliga sammanbrott under inspelningarna av St Anger, filmen Some Kind of Monster. Nu är han tillbaka för att ta sig an en av de mest ökända brottslingarna i USA, Whitey Bulgur som länge var den ledande maffiakungen i Boston (se även filmatiseringen av Whiteys liv, Black Mass, med en lysande Johnny Depp i huvudrollen). Även om vi får ta del av en hel del av Whiteys liv och tvivelaktiga karriär som gangsterkung så koncentrerar sig filmen på den rättegång som efter flera år äntligen kan bli av då Whitey lyckats hålla sig gömd i närmare 20 år. Och det är väl här det brister lite. Det blir för mycket trist rättegångssnack och för lite av det som är intressant, nämligen Whitey och den förödelse han lämnade bakom sig. Trots allt en intressant film som borde strukturerats lite hårdare för att ha ett bättre tempo.
/Surskägget

tisdag 17 januari 2017

Amanda Knox

@@@
Kanske inte så känd här i Sverige, men i USA och Italien är Amanda Knox ett välkänt namn. Denna dokumentär låter oss följa med henne och övriga inblandade i det mord som skakade Italien för en ca 10 år sedan. Amanda var en amerikanska som pluggade i Italien. En kväll när hon var hemma hos sin pojkvän blev hennes rumskamrat våldtagen och mördad. Snart nog vände polisen sina misstankar mot Amanda och pojkvännen. Utan några konkreta bevis häktades paret och blev också senare dömda. Efter två års tid i finkan fick de till en överklagan och när målet slutligen gick upp i högsta domstolen blev de helt friade från alla misstankar. Åklagaren i originalfallet hade stora moraliska besvär med att Amanda tydligen låg runt och drack alkohol och rökte gräs. En sådan "dålig" flicka kunde ju uppenbarligen inte vara annat än mördare. Det förstod ju vem som helst. Något han vidhåller än idag i de nytagna intervjuer filmskaparna har gjort med honom. Ett märkligt fall som blivit en fascinerande dokumentär med en bra blandning av nytagna intervjuer med i princip alla inblandade och mängder med arkivmaterial. Intressant och sevärt.
/Surskägget

måndag 16 januari 2017

3 1/2 Minutes, Ten Bullets

@@@
Bara i USA kan nåt sånt här hända. I vissa delstater har man sedan ett par år tillbaka rätt att inte bara bära vapen utan också att skjuta först och fråga sedan om man känner sig hotad. Det är precis vad som händer här. En man (vit och medelålders) stannar vid en bensinstation bredvid en bil med fyra tonårsgrabbar (svarta) som spelar ganska hög musik. Han ber dem sänka. De gör det först, för att sedan höja igen och ett tjafs utbryter. Här skiljer sig sedan versionerna åt. Enligt mannen drar en av killarna fram ett gevär och hotar att döda honom varpå han sliter fram sin pistol ur handsfacket och tömmer magasinet i bilen och dödar en av grabbarna. Enligt grabbarna tjafsas det lite verbalt när mannen plötsligt börjar skjuta. När polisen kommer fram visar det sig att ingen av grabbarna är beväpnad och det finns inga vapen i bilen. Filmen följer rättegången och vi får träffa både familjen och kompisarna till den mördade och även till mördaren som hela tiden hävdar självförsvar. Intressant film om hur en del jänkare ser och tänker på detta med vapen och vapenbruk.
/Surskägget

söndag 15 januari 2017

The Propaganda Game

@@@@
Nordkorea. Ett stängt land, en diktatur och en galning bakom spakarna med fingret på atombombsknappen. Myterna är många och de få filmer som västerlänningar lyckats spela in därinne har inte gett oss speciellt mycket kunskap. Som turist får man inte röra sig fritt och man får absolut inte fota och filma som man vill. Regissören till denna dokumentär har fått något mer (inte speciellt mycket mer men ändå) tillgång än andra filmer jag sett om landet. Resultatet är fascinerande. Vi får träffa både mannen-på-gatan liksom de många anställda som har som jobb att ta hand om turister. Det intressanta är att mannen-på-gatan svarar ungefär lika pliktskyldigt som alla anställda att Nordkorea är världens bästa land och att deras kära ledare är som en allvis fader för dem alla. Indoktrinering, rädsla eller genuina känslor? Svårt att svara på. Kanske alla tre. En sak som är bra är att man här väljer bort att peka finger åt Nordkorea. Visst får vi träffa avhoppare som berättar om hemskheterna vi aldrig får se, politiker och ambassadörer som vittnar om de diktatoriska villkor som råder men när kameran befinner sig i Nordkorea koncentrerar man sig mer på det alldagliga livet som verkar rulla på där liksom här. En dag kommer denna sista kommunistiska diktatur att falla och då får vi säkert reda på hur det egentligen var. Till dess är detta en fascinerande resa in i ett land få av oss någonsin kommer besöka.
/Surskägget

lördag 14 januari 2017

Audrie & Daisy

@@
Film som tar upp ett viktigt ämne men som aldrig lyckas gräva in sig tillräckligt djupt i vare sig ämnet eller personerna man följer. Audrie och Daisy från filmens titel är två tonårstjejer som tyvärr har den olyckliga gemenskapen att de båda har blivit våldtagna. Som om det inte vore illa nog filmades och fotades deras övergrepp vilket sedan spreds bland elever på deras respektive skolor vilket blev övergrepp nummer två. Först får vi följa Audrie, ett namn och ansikte som är känt för oss här i Sverige också då hennes öde blev nyheter även här mycket för att hon inte såg någon annan utväg än att ta livet av sig på grund av mobbningen efter övergreppen. Daisys fall är rätt likt med skillnaden att hon fortfarande lever trots upprepade självmordsförsök som tack och lov aldrig lyckades. Vi får träffa familjemedlemmar, förövare och brottsoffer samt myndigheter, advokater och andra som på ett eller annat sätt har kunskap om dessa fall och liknande. Trots detta kommer vi aldrig riktigt in på skinnet på någon av de personer vi träffar. Det hela blir rätt slätstruket och ytligt vilket är synd då jag hade större förväntningar på den här filmen. Sevärd framförallt för tonåringar är den fortfarande, men det hade kunnat bli så mycket bättre.
/Surskägget

fredag 13 januari 2017

Narco Cultura

@@@@
Mycket bra dokumentärfilm i samma anda som gårdagens Cartel Land. Här är återigen drogkriget i fokus och vi får följa personer på bägge sidor av gränsen, i Mexiko och i USA. I Mexiko är kriget i allra högsta grad verkligt och påtagligt för alla stackare som råkar bo där. Sedan 2006 har över 30 000 personer mördats. Helt sjukt siffra. Och då gjordes den här filmen 2013 så den siffran är högre nu. På andra sidan gränsen, vi snackar typ 1 kilometer bort har vi en av USA's tryggaste städer. Här frodas istället en musikstil som kallas Narco Corridos, typ sånger om drogsmugglare. Till vad jag antar är rätt traditionell mexikansk musik smörsjunger man våldsamma texter om hur man smugglar knark, dödar sina motståndare och hånar polisen. Ja, det är lite Fuck Tha Police och gangsta rap över det hela helt klart. Dessa två världar ställs mot varandra och filmen visar gärna upp verklighetens lemlästade offer som en motpol till texternas glorifiering av våldet. Intressant och fascinerande film som verkligen rekommenderas.
/Surskägget

torsdag 12 januari 2017

Cartel Land

@@@@
Verklighetens Sicario? Ja inte långt ifrån i alla fall. Här får vi följa två medborgargarden som poppat upp på var sin sida om gränsen mellan Mexiko och USA. Framförallt är det mexikanske gardet vi får följa. Som de flesta känner till mördas tusentals människor varje år i Mexiko av knarkkartellerna och deras hejdlöst känslokalla hejdukar. I en liten stad kände man att nog får vara nog och beväpnade sig för att rensa bort droglangarna. Detta lyckades man med och snabbt spred sig rörelsen över delar av Mexiko. I början ser det ut som att detta medborgargarde faktiskt gör nytta. Tills man inser att det drar till sig alla möjliga och omöjliga individer och snart nog är medborgargardet inte ett dugg bättre än kartellerna de säger sig vilja bekämpa. Den amerikanska delen följer ett litet gäng "oroliga" medborgare som patrullerar delar av gränsen för att jaga drogsmugglare men som egentligen mestadels är ett gäng rasister som älskar att fånga stackars fattiga mexikaner som försöker smita in i USA för att komma undan skiten i hemlandet. Regissören har fått ovanligt bra tillgång till de han porträtterar och till och med några av knarklangarna får komma till tals. Svettigt, blodigt och otäckt. Och mycket sevärt.
/Surskägget

onsdag 11 januari 2017

(T)Error

@@
Märklig dokumentär om en märklig man. Tydligen har filmskaparna lärt känna den här snubben via nån polare och tyckt att hans historia var intressant nog att filma. Nja är väl summeringen av den känslan. Visst, gubben har en fantastisk historia om hur han är FBI-infiltratör och jobbar med att sätta dit terrorister som låtsas vara vanligt folk i USA. Men ju längre filmen lider desto mer tycker jag det är rätt uppenbart att vi har att göra med en alkis som älskar att ljuga och bluffa och som möjligtvis jobbar med FBI men som mest sitter och ljuger för dem också. Så vi får 90 minuter där en snubbe snubblar runt lite halvpackad och hittar på lögner. Och i processen sätter dit en muslim som med all förmodan är helt oskyldig. Nä, det här var sådär trots att ämnet borde vara brännhett och ligga helt rätt i tiden.
/Surskägget

tisdag 10 januari 2017

The Internet's Own Boy: The Story of Aaron Swartz

@@@
Jag som överhuvudtaget inte är insatt i IT/Data/Teknik-världen har upptäckt att det finns en hel värld där ute av hackare, IT-nördar, aktivister och tekniskt superskickliga och smarta människor som dels jobbar för att utveckla internet och de appar och hemsidor som finns där och dels försöker förändra politiken i världen (främst i USA dock då de flesta filmerna är producerade där så är det också så att de flesta som porträtteras är därifrån). Inte så pjåkigt att vakna på morgonen och ge sig ut i försök att förändra världen till det bättre. Detta tar sig olika uttryck. En del slänger på sig V For Vendettamasken och härjar runt på internet mot alla som de tycker är elaka och onda. Andra försöker agera politiskt och se till att den samlade informationen i världen finns tillgänglig för alla. Aaron Swartz tillhörde den senare kategorin. I en värld där alla har en röst, där alla kan spela in sina egna filmer och lägga upp på youtube, eller skriva en blogg eller publicera bilder på Instagram så är det numera de som kontrollerar vem som hörs som blir den stora maktfaktorn. Vem har tillgång till vad? Detta försökte Aaron råda bot på, dessvärre på ett olagligt vis vilket gjorde att han fick FBI på sig. Vi får en intressant och insatt film om Aaron som person, om hans politiska aktivism och hans många bravader inom internetvärlden som gjorde honom till superstjärna för vissa människor. Vissa partier blir lite väl mycket lagligt mumbo-jumbo och drar ner tempot och intresset. Dock en film man bör se för att veta vad som händer därute bland internetnördarna som skapar vår framtid.
/Surskägget

måndag 9 januari 2017

Born Into Brothels

@@
En film jag hade betydligt högre förväntningar på då själva ämnet öppnar upp för en mycket intressant inblick i liv man inte kan föreställa sig ens i sina mörkaste drömmar här uppe i trygga, säkra Sverige. Det handlar om ett av de många bordellkvarteren i Indien och specifikt de barn som föds och växer upp där innan de blir tillräckligt gamla för att själva bli prostituerade om de är tjejer eller alkisar/narkomaner/tjuvar/banditer etc om de är killar. Vi följer en brittisk fotograf som under flera års tid i perioder bott i detta kvarter och kommit barnen nära. Hon bestämmer sig för att hålla kurser i fotografering och utrustar ett gäng ungar med kameror så att de kan fota och lära sig att det finns annat i livet än bara hemskt, hemskt, hemskt. Hon försöker även få in dem i skolor så att de kommer bort från miljön. Vissa bitar av filmen är oerhört gripande när vi får följa dessa barn i deras vardagliga liv. Hade hela filmen koncentrerat sig på detta hade den kunnat bli oerhört stark och en riktigt sjujäkla bra dokumentär. Tyvärr ligger för mycket fokus på brittiskan som försöker hjälpa ungarna och då blir det liksom bara en hej-här-kommer-jag-och-ska-minsann-hjälpa-dessa-kids-för-att-jag-är-från-väst-och-ska-rädda-alla. Hela tiden förstår man att hon inte kommer kunna rädda nån och så blir det också i slutet. Nja, har man nästlat sig in i hemmen i dessa kvarter borde man ha gjort mer med denna film.
/Surskägget