måndag 31 december 2018

Nyårskaramell 24 - Mission: Impossible - Fallout

@@@@
Det har hunnit bli sjätte delen i denna serie som påbörjades så långt bak i tiden som 1996. Jag menar en del av er som läser det här var inte ens födda då. Tompan, vår alldeles egna favorit här på bloggen, mr Cruise himself har knappt åldrats en dag och sparkar stjärt som Ethan Hunt mer och mer för varje film. Med ett undantag (den sjukt dåliga tvåan) har MI-serien hållit hög klass genom åren och även de lite äldre rullarna håller fortfarande hög klass. Det man framförallt har kommit att älska med de här filmerna är ju att Tom gör allt själv. Han springer nerför byggnader, han hänger utanför flygplan som lyfter och i den här kastar han sig ut från ett flygplan i ett så kallt Halohopp. Egentligen helt onödigt för filmen då man ändå klipper till CGI nånstans på vägen men för Tom spelar det roll att det ska vara så äkta så möjligt så länge som möjligt. Hahahaha. Man måste älska karlen! Givetvis springer han massor, det skjuts, det exploderas och vår egna Rebecca Ferguson återkommer som Ilsa Faust från femte delen och gör det med bravur. Gillar man de här rullarna kommer man gilla den här också, konceptet är detsamma som alltid och actionscenerna intensiva och tätt på varandra. Heja heja!!!

Med det sagt, eller snarare med det skrivet, är det dags för oss här på Sveriges, om inte rentav världens, bästa filmblogg att lyfta på hatten och tacka för oss. Vi drog igång den här bloggen i januari 2008. Tio år senare lämnar vi bakom oss ett arv av tusentals recensioner och galna inlägg. Efter tio år känns det dock som att vi har gjort vårt. Man ska lämna med flaggan i topp helt enkelt. Vi tackar för alla glada läsare vi har haft genom åren. Så, ut och drick lite skumpa med er, vad sitter ni här för och läser på Nyårsafton?

GOTT NYTT ÅR!!!!

/Surskägget och Vrångmannen

Nyårskaramell 23 - Tag

@@@@
HAHAHAHA meeeeeen sluuuuuta hahahahaha dårarna från Flandern!!!! Det här är en så osannolik historia så den inte kan vara annat än baserad på en sann story. Verkligheten överträffar dikten som man brukar säga och även om man kryddat på lite här med vissa element i historien för komisk effekt så är grundstoryn sann och det är knäppt nog. Ett gäng grabbar, eller snarare män vid det här laget, har lekt kull med varandra i 30 år. Ja, du läste rätt. I 30 års tid har de jagat varandra kors och tvärs och kullat varandra. I filmen överdriver man ju detta en aning såklart för att det ska bli lite roligare och jävlar om man inte lyckas över förväntan. Ed Helms, Jon Hamm, Isla Fisher, Jake Johnson och Jeremy Renner bildar ett komiskt superteam som bjussar på det ena knäppare skämtet än det andra filmen igenom. En av de bättre och roligare komedier jag sett på bra länge.
/Surskägget

Nyårskaramell 22 - Downsizing

@@@@
Jaha mina vänner, midnatt och tolvslaget närmar sig med stormsteg. Nu har jag spottat ur mig en massa ettor, men inte ska vi låta årets sista dag vara full av sågningar hela vägen. Nej, låt oss titta på lite bra film. Downsizing är en liten annorlunda pärla med en riktigt vass Matt Damon i en roll långt från Bourne. I en nära framtid är det möjligt att permanent förminska människor till ungefär en Barbiedockas storlek. Tanken är att så små människor inte kräver lika mycket av naturens resurser och därmed blir mycket miljövänligare vilket i sin tur kan rädda jorden på sikt. Damon och hans fru (spelad av Kristen Wiig) bestämmer sig för att genomgå programmet. Kruxet är bara att när Damon vaknar upp efter operationen och är en liten tummetott så får han veta att kära frugan backade ur i sista sekund och nu vill skiljas. Minst sagt motig start. Snart nog får han dock en antal udda vänner och en ny syn på livet. Regissören och tillika manusförfattaren Alexander Payne är känd för sina lågmälda, eftertänksamma filmer som t ex The Descendants med George Clooney och About Schmidt med Jack Nicholson. Downsizing är samma typ av väldigt långsamma, karaktärsdrivna film. De som gillar sin Payne lär gilla den här.
/Surskägget

Nyårskaramell 21 - Next Gen

@
Netflix ger sig in i de animerade filmernas värld med deras, vad jag vet i alla fall och nej jag orkade inte googla, första animerade långfilm. Netflix har ju genom åren producerat en hel del bra i både film- och teveserieväg så att denna animerade film är så totalt charmlös, stel och trist är minst sagt en besvikelse. Både Pixar och Disney är alltid duktiga på att blanda lagom delar humor, värme och spänning. Här brassar man bara på med feta actionsekvenser hela vägen som är lite för avancerade för de minsta men inte uppseendeväckande nog för oss vuxna. Platt fall.
/Surskägget

Nyårskaramell 20 - Pitch Perfect 3

@
Gud nej i helvetet vad hände här?!?!? De första två filmerna var charmiga små sockersöta komedier om de glada tjejerna i á capellalaget på college. Nu har de växt upp och då blir det nån sorts jättekonstigt actionthriller med lite sång och dans inslängt. All charm, allt bus och all glimt i ögat från de första två filmerna är som bortblåst här och hela filmen känns mest som en krass och kall chans att försöka dra in de sista stålarna på denna franchise. Synd att denna trilogi inte fick det avslut den förtjänade.
/Surskägget

Nyårskaramell 19 - Valerian and the City of a Thousand Planets

@
Det här är lite som att sparka på nån som ligger, men fyfan vad bedrövligt det här var. Det som är mest konstigt är att mannen i registolen har gett oss mästerverk som Det Stora Blå, Leon och Nikita samt riktigt schyssta rullar som Det Femte Elementet och Jeanne d'Arc. Hur kan en så begåvad kille skita ur sig en sån här bedrövlig film? Det finns ju ingen rim eller reson bakom det. Luc Besson brukade innebära en kvalitetsstämpel. Nu suckar man bara och orkar inte ens spola sig igenom en film. Det här kunde blivit hans stora comeback. Ingredienserna som han älskar finns ju här (och de funkade så väl i Det Femte Elementet). Men nix. Pannkaka av allt bara.
/Surskägget

Nyårskaramell 18 - Jurassic World: Fallen Kingdom

@
Del två i den nya Jurassictrilogin. Om ettan var lite sådär tar tvåan verkligen ut svängarna och blir patetiskt, pinsamt jävla skitdålig. Det fanns stunder då jag ville klösa ögonen ur mig. Det fanns andra stunder då jag funderade på att slänga ut teven genom fönstret för att få ett slut på det hela. Det fanns till och med stunder när jag funderade på att gå med i valfri sekt och försvinna in i Amazonas djungler för att aldrig höras av igen. Inget av det hjälpte. Filmen blev inte bättre för det. Jag har så svårt att förstå att alla dessa professionella människor som får betalt i miljoner inte kan skriva ett manus som känns någorlunda intressant, spännande och vettigt. Det gick ju förr. Indiana Jones hade allt man kunde begära av en actionstänkare. Shit, till och med första Jurassic Park var ordentligt genomtänkt. Det här? Jag brukar ibland skriva att manuset var det nån som snöt ut i en näsduk. Det här manuset var snoret som man bara drog rakt ner i halsen utan att spotta.
/Surskägget

Nyårskaramell 17 - Tomb Raider (2018)

@
Hörni vad sägs om att vi lämnar komedierna därhän ett tag? Vi har fortfarande rätt många timmar kvar på denna härliga Nyårsafton. Vi måste ju också hinna med ett par snabba ettor. Först ut bland sågningarna blir, tyvärr får jag säga, rebooten av Tomb Raider med allas vår stolthet, Oscarsvinnaren, Alicia Vikander. Jag säger tyvärr för jag ville verkligen att det här skulle bli bra. Angelina Jolies version av Lara Croft var helt okej utan att bli det superspännande Indiana Jonesäventyr det borde varit. Alicias version av Lara Croft blir ett superstort sömnpiller som är så tråkigt, intetsägande och rätt fult att man häpnar att ett filmbolag år 2018 är berett att slänga in alla de miljoner som ändå krävs för en film av den här typen efter att ha läst manuset. Fast, var det verkligen nån som lästa manus? Shit, fanns det ens ett manus? Jag vet inte om det var Alicia själv eller hennes management som tappade alla begrepp men det här borde hon aldrig lovat att göra. Jag lyckas somna hela tre gånger under filmens gång och varje gång jag vaknar är det som att inget i filmen hänt. Nej, ska jag se en äventyrsactionstänkare som Tomb Raider förväntar jag mig mer. Mycket, mycket mer.
/Surskägget

Nyårskaramell 16 - Krush Groove

@@@@
Hahahahaha! Jaaaaaa! Det här var så sjukt länge sen jag såg så jag blev superglad när den dök upp på Netflix. En gammal skön 80-talsrulle med exakt allt det innebär. Vi pratar 1985 och det lilla independentbolaget Def Jam börjar precis bli en kraft att räkna med inom musikbranschen när nästan alla deras artister formligen exploderar och blir störst. Run-DMC. LL Cool J. Beastie Boys. Ja ni ser ju själva. Gräddan av hiphopeliten som den såg ut på mitten av 80-talet. Givetvis bestämde man sig för att spela in en film som handlade om Def Jams uppgång och framgång. I princip alla spelar sig själva förutom Russell Simmons som tillsammans med Rick Rubin grundade Def Jam. Simmons roll spelar av Blair Underwood. Hahaha! Varför? Varför inte? Det är massa bra musik och det kryllar av cameos. Storyn är lite rörig på sina håll, och vem bryr sig? 80-talet rules!
/Surskägget

Nyårskaramell 15 - Game Night

@@@
Hahahaha Jason Bateman är en kille vi ständigt hyllar här på bloggen. Mycket för att han är så perfekt i roller där han är the straight guy, denna komiska term för en karaktär som är normal och som andra mer "onormala" karaktärer kan studsa sina skämt mot och som just för att han är sååååå normal blir den som verkar dum i huvudet. Bateman har en förmåga att porträttera the straight guy så jävla bra så man garvar dubbelt så mycket än skämtet kanske egentligen är värt. Här gör han denna karaktär perfekt. Den som får spela den knäppa i duon är Rachel McAdams som spelar hans rätt så utflippade fruga hahaha som bara blir knäppare och knäppare ju längre in i filmen vi kommer. Om Bateman är lysande är hon briljant. Storyn kretsar kring en festkväll som spårar ur helt. Mer behövs inte sägas. Gillar man sina knäppa komedier är det här en film att se. Inget mästerverk på nåt sätt kanske men en klart godkänt skrattrulle.
/Surskägget