tisdag 17 oktober 2017

The Magnificent Seven (1960)

@@@@
Originalet (om man bortser från De Sju Samurajerna dårå). Yul Brynner är en tuff revolverman. Steve McQueen en ung och tuff revolverman. Charles Bronson en redig och tuff revolverman. James Coburn är kanske tuffast och Robert Vaughn spelar den alkade föredettingen. Eli Wallach kliver in och gör en kanonroll som skurken. I övrigt kan ni läsa handlingen i gårdagens recension av nyinspelningen från 2016. Visst har denna version tappat lite med tiden men den är fortfarande en kanonunderhållande westernrulle som helt klart måste räknas till klassikerna.
/Surskägget

Return of the Seven (1966)
@@
Yul Brynner kommer tillbaka i tvåan och repriserar sin roll som den tuffe revolvermannen vilket han är ensam om för ingen annan från ettan ville vara med (okej, många karaktärer dog men även de som överlevde tackade klokt nog nej). Det här är samma upplägg en gång till fast betydligt sämre. Sedan gjordes det ytterligare två uppföljare som ingen minns idag.
/Surskägget

måndag 16 oktober 2017

The Magnificent Seven (2016)

@@@
Remake av den gamla klassiska westernrullen med samma namn som i sin tur är en remake på ännu mer klassiska mästerverket De Sju Samurajerna. Handlingen i korthet går ut på att en liten, fattig by mitt ute i öknen hotas av ett gäng skurkar. Då invånarna själva är enkla människor som hellre odlar och föder upp kossor så har de inget att sätta emot när skurkarna kommer och gör lite som de vill. Därför hyr de in de tuffaste revolvermän de kan hitta för att döda skurkarna åt dem och försvara byn. I den här versionen är det bland andra Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D'Onofrio och Byung Hun-Lee som är de tuffa revolvermännen och skurken spelas av Peter Sarsgaard. De som verkligen sticker ut är just Sarsgaard och D'Onofrio som bägge två levererar på toppnivå även om det i ärlighetens namn är så att Sarsgaards karaktär är precis på gränsen till kliché. Washington är för det mesta stabil och ger alltid en viss pondus till alla sina roller och så ock här. Det är ganska mycket standardmall 1A hela vägen men regissören Antoine Fuqua ger oss ändå en skön ensemblefilm där alla karaktärer kommer till sin rätta och sista shoot-outen är snyggt filmad. Inget speciellt under solen kanske, men väl värt en titt.
/Surskägget

söndag 15 oktober 2017

Zoolander no. 2

@@@
Ben Stiller skapade karaktären Derek Zoolander för nåt modeprogram för en massa herrans år sen. Den totalt stendumme men snälle Zoolander blev snabbt en hit inom modevärlden och det dröjde inte länge innan Stiller gjorde långfilm av det hela. Plötsligt blev Zoolander och hans klassiska look Blue Steel ett världsfenomen. Alexander Skarsgård gjorde Hollywoodpremiär i en pytteliten biroll som minst lika korkad manlig modell och Owen Wilson klev in som Zoolanders främste fiende och sedermera bäste vän och tillika manlig modell Hansel. Will Ferrell gjorde en av sina roligaste karaktärer som den onde modeskaparen Mugatu och Billy Zane klev in i en liten men perfekt cameo som själv. Klassiska repliker som: "What is this? A center for ants?", "You didn't think I knew what an eugoogooly was, did you?" och "Moisture is the essence of wetness, and wetness is the essence of beauty." Dessutom tog man in Oscarsvinnande skådisen Jon Voight som levererade en av de roligaste karaktärerna nånsin i en film samtidigt som han spelade det som om han slogs för en ny Oscar. HAHAHAHAH! Nu femton år senare gör man en uppföljare. Visst är det kul att återse Zoolander och gänget och visst är det riktigt kul stundtals. Men den når aldrig upp till ettans charm och klass och kommer heller aldrig att få kultstatus. Ungefär som det brukar bli med uppföljare. Vrångmannen var på lite bättre humör än jag när han såg filmen men är helt klart inne på rätt spår.
/Surskägget

lördag 14 oktober 2017

Cadillac Records

@@@
En film om Chess Records, ett skivbolag man vagt har hört talas om men som inte klingar lika känt som t ex Sun Records, Motown eller Stax. Chess var dock skivbolaget som till stor del stod bakom att bluesen fick sig ett ordentligt genombrott med artister som Muddy Waters, Willie Dixon, Little Walter, Howlin' Wolf och Etta James med flera. I verkligheten var det två judiska bröder som bildade bolaget men i filmen har det bara blivit en person spelad av Adrien Brody som drar igång hela rasket. Vi får sedan följa honom när han signar upp de olika blueslegenderna en efter en och vi får även ta del av deras många gånger trasiga liv med fylla, knark och skilsmässor till höger och vänster. Brody gör en stabil roll som skivbolagsdirektör men det är framförallt Jeffrey Wright som Muddy Waters som sticker ut och gör en riktigt bra prestation. Beyoncé klarar sig väl som Etta James och rapparen Mos Def gör en riktigt skön insats som en glad och galen Chuck Berry. En liten bit musikhistoria som man får ta med en nypa salt då den inte alltid följer verkligheten till punkt och pricka men tillräckligt nära för att vara sevärt och intressant. Dessutom får vi ju en hel del grym bluesmusik och det är ju aldrig fel.
/Surskägget

fredag 13 oktober 2017

Sausage Party

@@@@@
HAHAHAHAHA!!!! Dra åt helvete vad kul det här var. Jag ska erkänna att jag var sjukt skeptisk när jag först fick höra talas om den här filmen. En animerad rulle om korven Frank som blir lämnad i butiken av misstag när alla andra korvkompisar blir köpta av en människa och tagna till paradiset. Frank måste kämpa sig igenom både det ena och det andra för att också få komma till paradiset och på vägen dit inser han att allt är en enda stor lögn och att paradiset egentligen är rena rama helvetet för all mat. I ärlighetens namn låter det ju lite sådär. Men bakom detta står trion Seth Rogen, Jonah Hill och Evan Goldberg som gett oss otal komediklassiker och som med denna härligt sjuka animerade film har bjussat på ännu ett mästerverk inom komedigenren. Karaktärerna är kanon, dialogen riktigt smutsig och skitig och storyn långt mycket bättre och smartare än den låter när man sammanfattar den som jag gjorde nyss. Det är sjukt uppfriskande att se en animerad film där de svär mer än i alla Tarantinofilmer ihopslagna och som inte ens låtsas vara till för kidsen. Det här är en film för tonåringar och alla vuxna som har tonåringarnas sinne kvar. Rösterna görs bland andra av Seth Rogen, Kristen Wiig, Jonah Hill, Michael Cera, James Franco, Bill Hader, Salma Hayek, Anders Holm, Danny McBride, Edward Norton, Nick Kroll, Craig Robinson och Paul Rudd så man har onekligen samlat in ett gäng sköna människor som alla är klockrena i sina karaktärer som diverse matvaror. Avslutningsorgien där all mat ligger och knullar hejvilt kan vara det sjukaste och roligaste som visats på film. HAHAHAHAHAHA! Shit, nu blev jag sugen på att se om den.
/Surskägget

Paradise

@@@
Diablo Cody formligen exploderade på kändishimlen när hennes första manus Juno filmatiserades och blev en jättehit som sig bör då det var en riktigt bra film med ett riktigt bra manus. Efter Juno har det varit lite upp och ner med övriga manus Cody skrivit. Jennifer's Body (med Megan Fox som är het och vet om det) var en småkul liten komediskräckis, Young Adult (med Charlize Theron) tog sig själv på lite för stort allvar och missade målet, Ricki and the Flash var en helt okej liten rock'n'rollfilm (med Meryl Streep) och däremellan skrev och regisserade hon denna lilla dramakomedi. I centrum har vi Lamb (Julianna Hough) som har brännskador över större delen av kroppen efter en flygolycka. Hon är född och uppväxt i en starkt religiös familj men slutar tro på Gud efter olyckan och sticker till Las Vegas för att synda, d v s dricka sprit, dansa och rent allmänt ha kul. I Vegas stöter hon på bartendern Will (Russell Brand) och den sjungande strippan Loray (Octavia Spencer). De tre ger sig ut i Las Vegasnatten och har många äventyr ihop. Manuset är delvis charmigt och fint och delvis fullt med logiska luckor och hål. Hough och Brand har bra kemi ihop och Cody lyckas väl i registolen med tanke på att det är första försöket. Inget speciellt på nåt vis men en trevlig liten feelgoodfilm.
/Surskägget

Spooks: The Greater Good

@@
Brittisk spionthriller baserad på en teveserie från 2002. Kit Harington tar en paus från Game of Thrones och springer runt och ska lösa fallet. Det är massa spioner som spionerar på andra spioner och på en del terrorister också. Ingen kan lita på nån och alla lurar alla. Det skjuts lite ibland, men mestadels löser man det hela med skallen och inte med våld. Stämningen är sådär lite torrt brittisk.
/Surskägget

American Made

@@@
Tom Cruise! The Tomster. Tomperino. The Tommeister. Tomdude. Mannen, myten, legenden spelar här piloten Barry Seal som på 80-talet genom en slump, konstigt tur och sjujäkla massa jävlaranamma och adrenalin lyckas bli anställd av CIA, Pablo Escobar och Contrasgerillan i Nicaragua. Samtidigt. Hahahaha. Det här är så galet så det borde bara kunna vara skapat i Hollywood men storyn är baserad på en sann händelse så det bevisar återigen att verkligheten överträffar dikten. Seal flyger droger åt ett håll, vapen åt ett annat och gerillamedlemmar åt ett tredje. Seal verkar ha kunnat charma brallorna av vemsomhelst som han mötte och han nyttjar den charmen gång på gång på gång för att ta sig ur alla livsfarliga situationer han hamnar i. Snart nog ligger det högar med dollarsedlar överallt och familjen badar i lyx. Tills det naturligtvis kraschar och tar stopp. En uppgång/fall-historia som Doug Liman i registolen berättar snyggt och prydligt. Lanserades som en actionrulle, i alla fall när man såg trailern, men filmen är mer ett drama med en del actioninslag. Den som förväntar sig Tom i Mission: Impossiblestil kan med andra ord direkt glömma det. Jag saknar det där lilla sista extra som lyfter upp filmen till en fyra men det är helt klart en film värd att se.
/Surskägget

Fantastic Mr. Fox

@@@
Regissör Wes Anderson har gjort sig känd för att göra smarta, roliga, annorlunda och lite quirky rullar med mängder av kändisar. Hans främsta film hittills i mina ögon är The Royal Tenenbaums som man bara kan se om och om och om igen utan att tröttna. Hursomhelst. Här har Anderson tagit sig an Roald Dahls gamla klassiker om den smarte räven som knycker hönor från några riktigt arga bönder som gör allt för att fånga honom. Givetvis tar Anderson in en bunt kändisar. George Clooney, Meryl Streep, Jason Schwartzman, Bill Murray, Willem Dafoe, Owen Wilson, Brian Cox och Adrien Brody är väl en helt okej cast? Filmen i sig är animerad med stop-motionteknik vilket måste ha tagit en miljon år att spela in och resultatet är riktigt snyggt samtidigt som det följer Andersons sedvanliga stuk med läckra miljöer och genomtänkta färger, kostymer etc. Annorlunda animerad film som kanske inte är för de allra minsta men som helt klart funkar för hela den övriga familjen.
/Surskägget

Talk Radio

@@@@
Oliver Stone regisserar Eric Bogosian baserat på en pjäs av och med just Bogosian. Det märks att Bogosian spelat rollen ett tag för han har järnkoll på den och filmens stora behållning är just Bogosian. Upplägget är annars ganska enkelt. Bogosian spelar en provocerande radiopratare som har ett program dit folk ringer och surrar varpå Bogosian antingen är schysst eller ett totalt arsle beroende på om han håller med den som ringer eller inte. Det här uppskattas givetvis inte av alla speciellt som Bogosians karaktär driver stenhårt med nynazister och totalt sliter sönder deras intelligenskvot och åsikter. Filmen är baserad på en sann händelse och vill man få ännu lite mer historik kring detta kan man även kolla in Tom Berenger och Debra Winger i Förrådd som delvis baseras på samma story. Hursomhelst lyckas Stone och Bogosian med konststycket att hålla intresset upp i 100 minuter eller så trots att det mesta som händer är att Bogosian sitter vid en mikrofon i en radiostudio och snackar skit. Ibland krävs inte mer.
/Surskägget